Minneskort
Pia Bergström om vårt behov av privata bilder – i byrålådan och på nätet
I somras försvann min kamera. Det som grämer mig än är bilderna jag aldrig hann överföra till datorn. Inte för att jag är vidare bra på att ta kort (jag knäpper bara av privata skäl) utan för att jag ville ha kvar de där ögonblicken. Vilka de nu var.
Med åldern går tiden fortare. Det känns i alla fall så. Jag tror det är all upprepning som man inte ids lägga på minnet. Därför blir minnena allt viktigare. Att lita på, att ordna i en tidslinje som jag kan kalla mitt liv.
När det börjar brinna brukar folk rädda sina fotoalbum först. Om de har några. Jag har två trasiga från min egen uppväxt och två som jag köpte när jag fick mitt första barn. Nu ligger merparten av mina papperskort osorterade i en byrålåda. De är inte speciellt originella.
De flesta är barnbilder. När de var små. Svartvita från min egen barndom.
Födelsedagar, jular, semesterbilder. Familjer runt ett findukat bord, eller i soffan, med kaffekoppar. När jag gräver runt ser jag att jag skulle kunna samla ihop till några teman som skär över både högtider, generationer och år. Rutiga skjortor. Termosar. Solglasögon. Snö. De här korten, en del redan gulgrönbleknade, med alla dessa barnansikten, barnblickar, termosar är nog det dyrbaraste jag äger.
Jag tar inte fram dom ofta. Inte när jag är skör och tungsint. Jag vill ju ändå vara vänd framåt.
Foton av privat karaktär har blivit allt vanligare i offentligheten det senaste decenniet. Knäppta av vem som helst, på barn och på makar, hundar och katter, vänner och bekanta, på dagens outfit i egna spegeln, på möbler och loppisfynd, maträtter och krukväxter, fulla kompisar och fula kompisar. Fångade i farten, i folksamlingar, på fester, på gatan, hemma hos alla möjliga. Mobilkameror, Facebook och andra nätcommunitys, bloggar (och nättidningar som länkar till bloggar) tar bort barriärer mellan människor. Allas ögonblick och ”snackisar” blir tillgängliga för nästan alla.
När min mamma var 53 och på väg till jobbet uppe i Lycksele blev hon påkörd bakifrån och fick allvarliga hjärnskador. Föraren hade bländats av den låga vintersolen. Ett och ett halvt år senare dog min pappa av aortaaneurism. Mammas minne, som var ganska mosat redan innan blev inte bättre av att hennes trygghets hela grund, äktenskapet, jobbet, deras gamla lägenhet bara försvann. Men vi hade kvar sommarstugan. Och familjekorten. Flera somrar satt hon vid köksbordet i stugan och gick igenom dem, om och om igen, sorterade i olika påsar och högar. Hon skrev ofta namnen med kulspets och pilar mot dem hon kände igen, ofta helt fel namn. Särskilt små barn hade hon svårt att se skillnad på, bilderna på mig och syrran blandades ihop med syrrans flickor och min pojke. Vi kunde skratta åt det redan då. Hon hade faktiskt lite humor kvar. Och jag har ännu kvar en del av de där fotona, klottrade med hennes handstil. Den var sig lik hela tiden.
På sidor som flickr, Photobucket, Yahoo, Wikimedia kan man numera lagra (idiotsäkert enligt mina barn), ordna, redigera och dela med sig av sina privata bilder till hela världen. Och vara med i temagrupper och få beröm och kritik.
Jag undrar om det är idealen, antagligen är det proffsfotografernas bilder inom reklamen och glansiga natur- och resemagasin som gör att foton på dessa sidor tenderar att bli så lika varann. Den tekniska kvaliteten är hög men bilderna så perfekta att de blir opersonliga. Nästan utbytbara. Familjehögtider, stränder, blommor i närbild, otillgängliga berg. Gulliga barn. Användaren ”Late bloomer” har lagt upp sina vänners vackert erfarenhetsmärkta ansikten på flickr. Och vad som ser ut som hela familjen i Delhi uppradade i nya blommiga soffor. De har tomteluvor, burna med … är det ironi? Firar man sån jul i Delhi också? Uppenbarligen.
Det här oerhörda utbudet och utbytet mellan människor (som har råd med kamera och dator och snygga soffor) är nog demokratiskt och fint.
Är världen såhär klichéaktig? Blir den mer klichéaktig ju fler som visar upp sina unika ögonblick?
Men vad har egentligen mina foton med andras att göra? Varför är det en sån stressande tanke att mina likaväl som andras pappersfoton bleknar bort i sina lådor och album, och stora mängder av de digitala sannolikt tappas nånstans på vägen mellan gamla hårddiskar och nyare teknik. Om de nu ändå är utbytbara.
Inne på en antikaffär på Ringvägen fick jag häromdagen syn på en ask med sepiabruna, mycket välbevarade foton av uppklädda, uppsträckta människor i seklets början. Jag har några såna i min låda, från mormors syster Ellens fotoateljé i Boden. Enligt damen i antikaffären samlar vissa människor på såna bilder av okända som blivit över vid dödsboförsäljningar, vindsröjningar och auktioner av lösöre. Vi talade om de nya flyktiga sätten att dokumentera sig själv och hon skakade på huvet och spådde att knappt några av de digitalbilder vi tar nu kommer att finnas kvar om hundra år. Jag köpte en gammal vit blomkruka och tänkte att antikhandlare nog är av en viss tillitslös sort.
Jag vet inte hur minnen konsolideras. Om de förändras när de tas fram, eller förvanskas av sig själva inne i hjärnan, i takt med att man själv förändras. Hur säkra är organiskt lagrade minnen? Tiden, har jag hört, finns inte i vimlet i limbiska systemet, de läggs till när minnena plockas fram i medvetandet. Enligt Betulaprojektet vid Umeå Universitet ökar faktiskt kunskapsminnet med åldern. Och personer mellan 55 och 60 presterar bättre i minnestester än de i yngre medelåldern.
Mitt minne hakar sig på namn och titlar och sånt men jag kan gå omkring i lägenheten jag växte upp i, känna lukten i skåp och garderober fastän det gula hyreshuset vid älven revs nån gång på 90-talet. Mina egna barns uppväxter är mycket dimmigare. Det jag i hemlighet fasar för är inte eld och datakrascher utan att mitt minne till slut bara består av mina futtiga kodakkodade ögonblick, av födelsedagar, semestrar och jular. Att de blir det otvetydigt verkliga, bevisbara (utbytbara?) och allt det andra sjunker undan.
Stunderna då jag inte log. Då allt det viktiga hände. Förvirrade, osammanhängande ögonblick. Ännu inte perfekta.
