Arbetets dotter i blåställ
”Människan är universalande och tusenkonstnär” skrev Birgitta Trotzig i Ett landskap (1959), inspirerad av Simone Weils slutsatser om sin tid som arbetare på Renaultverken. ”...människan, så fint och skiftande uppbyggd, är djupt olycklig med ett arbete, vars förenkling, ensidiga renodling av ett enda handgrepp, ett enda tankeskikt, inte svarar mot hennes verkliga sammansatthet – att hon är djupt olycklig i den civilisation av pågående differentiering, specialisering på alla områden som för närvarande är vår.”
Femtio år senare är det få som diskuterar industriarbetets alienering. För till exempel en bilarbetare i Sverige idag handlar den stora frågan om att överhuvudtaget ha kvar jobbet.
Drömfabriken är något så ovanligt som en roman i svensk bilindustrimiljö. Med inlevelse och insikt skildrar Maria Hamberg arbetet och några arbetare – montörer vid lain – vid en stor lastbilsfabrik, liknande Scania i Södertälje där hon själv jobbat i flera år. Hon fångar den hårda jargongen, könsskämten, rasismen. Och de pyrande konflikterna, de fruktade stoppen när något blir fel, någon ”klantskalles” fel som verkligen får veta det; verkstadslukten, radion som står på för högt (för att höras i slamret) och förbjuds av ledningen för att de fina besökarna kan störas av Metallicaskränet.
Ledningen vill att arbetarna framstår som världens bästa: motiverade, lojala, starka, alerta och som om dom jobbade i ”självstyrande grupper”. I själva verket disciplineras de som barn eller fångar. Hon beskriver kvinnornas villkor (jämfört med vårdjobb), drömmarna som får timmarna att gå, krypandet, skruvandet och den nödvändiga precisionen, basarnas hets, skäll och förolämpningar, motståndet tidiga morgnar, svetten, svartsnoret i näsan, domnande, brännande armar. Kroppen börjar ta emot redan efter 45. Ingen efterfrågar tusenkonstnärlighet.
Drömfabriken skulle kunna vara skriven på sjuttiotalet. Den är varken estetisk nyskapande, särskilt poetisk eller provocerande, utan har en slags mjukhet; avslipade kanter i den rejäla, lugnt redovisande och skarpsynta realismen. På det sättet liknar den Hambergs förra roman Greklandssommaren, om en kärlekslängtande ensam mamma i blåställ. Men även om Drömfabriken är språkligt konventionell så beskriver den mycket klart och utan ljug en verklighet som få av dagens författare har kontakt med.
Maria Hamberg lyckas både visa upp omänskligheten i industriarbetarnas villkor och skapa ömsinta och mänskliga porträtt av dess strävsamma hjältar. De härdar ut, ökar takten, biter ihop om det onda. Vissa sköter bara sitt, men många hjälper varann. De får enstaka vredesutbrott, men accepterar beordrad flextid och tidsstudiemätningar som ska göra alla handgrepp jämförbara globalt. I Kina tjänar en bilarbetare 2–3?000 kronor i månaden, i Sverige 24–25?000.
