Duras på lustjakt
Pia Bergström ser en författare göra om sitt eget öde
Tänk en lustjakt, obegränsat med pengar, en välavlönad stab som fixar allt. Och att man när som helst kan åka vart man vill, se på utsikter, gå iland i olika hamnar, sola, njuta, festa, en evig semester. Är det sann lycka?
Upplägget i Marguerite Duras Sjömannen från Gibraltar är drömskt, stilen mer lättillgänglig än i verken som ”räknas”, de efter Moderato Cantabile – romanerna Älskaren och Smärtan är väl de mest kända. I jämförelse känns Sjömannen lättviktig. Men redan här finns de teman Duras senare renodlat: vägran som central handling, det omöjliga i passionen, grymhetens närvaro i människan. Lustens närhet till fara, våld, död. Liksom det cirkulära i strukturen; upprepningen, meningslösheten …
Romanens jag är en fransk kontorsslav som under en sommarvistelse i en italiensk by ser en kvinna på stranden som han omedelbart förälskar sig i och dagen efter – det är hon som äger lustjakten – följer med till världens ände. Fästmöns tårar och ”den lycka som levs i arbetets och värdighetens tecken” ger han håken i.
Kvinnan som tar honom till älskare gör dock klart för honom att målet med hennes resande också innebär slutet för deras relation. Hon söker sen flera år en vild sjöman som hon mötte som ung. Han hade rymt från Främlingslegionen och var efterlyst för mord, men blev hennes stora kärlek.
Båtresan, först mot Korsika och längs Rivieran, sen nerför Västafrikas kust, till Cotonou och dåvarande Leopoldville och uppför Kongofloden blir till en romantisk, legendartad historia. Dock berättad med ett slags brutal klarsyn, med piss, spyor, ett enormt dagligt intag av champagne och whisky – en tillvaro utanför alla sociala realiteter. I vissa stycken är det vackert och fascinerande, på andra sätt ett knasigt experiment som Duras inte förmått göra berörande.
Sjömannen från Gibraltar kom ut 1952. I de sparade manuskript från 1943–1949 som publicerades efter Duras död 1996, och i höstas kom på svenska i Anteckningar från kriget, finns ett utkast till romanen. Sex täta sidor med en magi som försvann när idén tänjdes ut till bok.
I Anteckningar från kriget finns också en ganska krass beskrivning av ”Barndom och tonårstid i Indokina” och några romanutkast byggda på delar av detta stoff. Att läsa en första version av den familje- och kärlekshistoria Duras senare skrev om, förvandlade, tolkade i tre olika romaner ( En fördämning mot Stilla Havet, 1950, Älskaren 1984 och Älskaren från norra Kina 1991) är en upptäcktsresa i sig.
I de äldre texterna föraktar både flickan och den utfattiga familjen den unge, rike kinesen som uppvaktar henne. Flickan finner honom löjlig och motbjudande, men är smickrad och impad av hans limousine med chaufför och lyxrestaurangerna. Hon utnyttjar honom fastän han nästan inte får röra henne. I de två senare romanerna handlar det från första ögonblicket om åtrå och passion på trots mot konventioner och rasbarriärer.
Det är som om Duras – som alltid skrivit ödesmättat om krafter djupt i oss som är starkare än vår vilja, gärna översatt till sexuellt begär – gjort om sitt eget öde. Hon förvandlar skammen i kolonin, då hon inte begrep att hon sågs som en vit liten kineshora, till en bra sak: priset hon medvetet betalade för att följa sin sanna lust, över alla gränser. Så mycket mer politiskt passande i det intellektuella Frankrike på 80- och 90-talen. Eller så kunde hon först då skriva sanningen.
FAKTA Marguerite Duras (1914–1996)
Den franska författaren och filmregissören Marguerite Duras föddes i Saigon, Franska Indokina (nuvarande Vietnam) och dog i Paris.
Duras är mest känd för sina romaner om Franska Indokina, samt för manus till filmen Hiroshima min älskade.
Många av romanerna har självbiografiska drag, däribland debutromanen Stilla liv (1944) liksom den största framgången Älskaren från 1984.
Duras tilldelades Goncourtpriset för Älskaren.
Källa: wikipedia
