Offret i fokus
Vad har självmordsbomben på Moskvas flygplats, filmen Fight club, Julian Assanges kränkta reaktion på våldtäktsanklagelserna och den senaste ”Svelanddebatten” gemensamt? Jo, de kan analyseras och förstås utifrån begreppet ”offer”. Latinet har två ord för saken, det aktiva heliggörande offrandet, sacrificium, och victima, som betecknar den passiva och oskyldiga, som offras.
Gläntas temanummer Offer & Martyrer (3–4/2010) visar hur centralt offret och offertänkandet varit i mänskligt meningsskapande, i religiös tro – främst kristendomen naturligtvis – men också i maktpolitiskt tänkande, i stat och nationsbyggande, i krigets retorik om hämnd, i straffrättslig logik, i psykologiskt och symboliskt tänkande om sår, förändring och befrielse, i talet om försoning och glömska, i den nyliberala antiviktimiseringrörelsens förakt för ”svaga” grupper som skyller sin fattigdom och brottslighet på samhället.
Jag ser plötsligt mekanismerna bakom att det nån gång på 80-talet plötsligt blev skämmigt att vara offer. Man kan nu, som Hanne Kjöller i Dagens Nyheter, kalla Maria Sveland för ”offerfeminist”, och tro att man fått in en riktigt förolämpande fetsmäll.
Tidskrifters teman brukar var en etikett över spretigheter av ojämn angelägenhetsgrad men Gläntas senaste är ett toppnummer, packat med kvalitetstexter som på olika sätt reflekterar, komplicerar och kastar om diskussionen om offrets roll för det mänskliga kollektivet och för individen.
