Teatern förmår dra oss ur vår passiva apati
Vi borde rasa mer över nassar på gatorna
Leif Zern påpekar i Dagens Nyheter att teatern inte är ett lärosäte, och det är sant. Men teatern är en unik plats för att väcka frågor om konstens roll i samhället. Det är inte nödvändigtvis dess uppgift, men det är samtidigt storheten i det.
25 år senare och landets regering styrs med stöd av ett parti med nazistiska rötter. I en sådan tid, som präglats av en passivisering inför dessa högerextrema krafter, längtar jag efter något som kan uppröra, skaka om. De röster som trädde fram efter pjäsen 7:3, den upprördhet man tog med sig ut från teatern, var åtminstone inte apatisk. Den aktiverade en publik så till vida att man tog med sig upplevelsen utanför teaterns väggar.
För om man rasar över att två nassar står på scen, så borde man rasa över att de går runt på gatorna. Självklart förstår också jag att Norén inte lärt oss något om denna ideologi. Men pjäsen framkallade omedelbara känslor bortom fiktionens gränser som till slut tvingas bli ett samtal om vad som är möjligt och inte i den tid som pjäsen sattes upp i.
