Sorgesång utan sång
Andrzej Tichýs ”Omsorgen” räddar oss – hela tiden
Andrzej Tichýs Omsorgen är en 78-sidig prosapoetisk utgjutelse som kan tolkas som tvångstankar. Mörka, outhärdliga tankar och bilder som plågar ett vanmäktigt medvetande, ett jag som inte kan värja sig eller skydda sig längre.
Meningarna är hopskrivna i ett enda textsjok vilket gör bristen på meningsbärande struktur än tydligare. Den ”urbenade” texten ropar ut att mening saknas även utanför jaget. Den som i ett slags skuggvärld observerar, minns och formulerar: situationer, detaljer, repliker ser ingen mening som ordnar upp, förklarar eller gör världen upplyst och rimlig.
”Omsorgen sprider sig inte” är en tanke som återkommer. Liksom ordet sorg. Milt pulserande sorg, djupaste sorg, extrem sorg. Och vajern. Blodig vajer, sår, blödande, fläkande, uppfläkt hals, barn. Barn med våld i sina sagor, barn på psyket, barn som ”redan leker självmord”.
Lägenheter i hyreshus frammanas, damm, kvalmig lukt, cigaretter på balkonger, ”ett kluster av läkemedelsaskar”. Föräldrar hittas döda, barn som legat och sovit i blodet intill kroppar tas om hand. Sånt som man inte vill tänka på men som ändå har hänt och som kommer att hända igen.
Jaget i Omsorgen är invaderat av vanmakt och världssmärta. Om han är patient på psyket eller involverad i vården, utmattad eller ännu brinnande, om han är ett av barnen som växt upp, en författare som filosoferar är ovisst.
Det är inte lätt att läsa Omsorgen. Språket är rent och starkt och nästan rofyllt men i stället för att vaggas och uthärda utsätts och utlämnas läsaren till kaos, till denna gränslösa, uppgivna misströstan. Det är förstås meningen, men inte så skönt.
Andrzej Tichý fick Borås Tidnings debutantpris 2006 för den samtidssurrealistiska Sex liter luft och kom 2008 ut med den mäktiga infernoromanen Fält.
Omsorgen verkar mer av ett sidoprojekt, en sorgesång utan sång, ett opassabelt format i bokbranschen. Nu ändå utgiven av det lilla idealistiska förlaget Glas.
Men om man sätter fingret på budskapet. Är omsorgen så nödvändig? Så viktig? Är bristen,
strypandet, nekandet och insparandet av omsorgen ett hot mot den mänskliga existensen?
Ja, jag tror att Tichý har helt rätt där.
Omsorgen räddar oss, hela tiden. Den är Ordningen. Fast ignorerad, nedvärderad, alltför sällan omsjungen.
