Klimatsmart romandebut av Jesper Weithz
Intelligent uttänkt bladvändare
Visuell turismgenerering. Det är Henriks nisch. Han flyger varv efter varv runt jorden och lär ut konsten att locka rätt målgrupp till städer och landskap. Han vet precis vad som gör fotovyer digitalt virala.
Henrik har huvudrollen i Jesper Weithz debutroman Det som inte växer är döende som Natur & Kultur säljer som ”existentiell thriller”.
Och visst är det spännande. En känsla av överhängande fara etableras redan i första kapitlet, när Henrik vaknar i vargtimmen i det egenritade huset med fem meters takhöjd som ligger långt ute vid havet. Han stirrar ut i mörkret och intalar sig själv att allt ska gå bra. Han ska hinna med morgonplanet till London för ett möte om ett kontrakt i Siri Lanka som plötsligt verkar ha gått åt helvete. Hans hustru Lotte, projektledare både professionellt och på hemmaplan ska hinna övervaka de litauiska flyttkarlar som ska köra deras möblemang till magasinering innan hon och fyraåriga dottern också ska stressa ut till Arlanda. Huset är uthyrt ett år. Lotte har drabbats av en livshotande graviditetssjukdom som bara behandlas på en specialklinik i Sao Paolo.
Det som inte växer är döende är en intelligent uttänkt bladvändare som vill få läsaren att tänka till. Detaljerna är välvalda, men man känner hela tiden en ”avsikt” bakom och ett kyligt avstånd till personerna. Det betyder inte att man förstår vad som ska hända – på var sitt håll stegras de slumpartade men inte oförklarliga jävligheterna för Henrik och Lotte, samtidigt som deras värderingar och drivkrafter blottläggs.
Jesper Weithz grundade det pigga klimatmagasinet Effekt, som sedan 2009 försöker få människor i förträngningen att fatta växthuseffektens konsekvenser. Romanen har samma ärende men använder subtilare litterära medel.
Henrik och Lotte, och Henriks unge assistent, Handelsstudenten Jonathan med det fina efternamnet som praktiskt taget fötts med kapitalisering, krigande och roffande i ryggmärgen är helt klart
intressanta som typer. Såna här högpresterande höginkomsttagare i businessclassen tillhör ju den globala elit vars initiativ, planer och beslut är de som avgör och formar planetens framtid i detta nu. I alla fall mycket mer än vanmäktiga små sopsorterare som väljer att äta mindre rött kött.
Vad Weitz vill visa är att den pågående klimatförändringen som de här människorna fortsätter att ignorera, liksom de lika ansvarslösa hårt blundande politikerna, i sinom tid kommer att drabba också dem själva. Även Jonathan som ännu är övertygad om att individen formar sitt öde själv och som kommit på den strålande affärsidén att evakuera rika från krisande och kollapsande områden.
Jag hade hellre läst en djupare, trassligare och mer passionerad utgrävning av det här skiktet av maktbärande affärstänkande människor än detta smart tillskurna 24-timmarsdrama.
