Revolutionen äter sina barn – även i Ungern
När museichefen László L Simon får sparken ryker en av Viktor Orbáns lojala
Revolutionen äter sina barn.
Denna historiska erfarenhet formulerades redan några årtionden efter den franska revolutionen, av den tyska poeten Georg Büchner i dramat ”Dantons död”.
I dag, snart 250 år senare, är uttrycket fortsatt lika aktuellt. Det slår mig när jag läser den nyhet som nu valsar runt i världens medier. Der Spiegel, Le Figaro och El Pais är bara några av de tidningar som, i likhet med svenska medier, rapporterat att chefen för Ungerns Nationalmusem, László L Simon fått sparken efter att muséet släppt in besökare under 18 år till en utställning av organisationen World Press Photo. Med motiveringen att några av bilderna kan tolkas som hbtqi-positiva, och därmed strider mot den hårt kritiserade ungerska lag som sedan sommaren 2021 förbjuder ”främjandet av homosexualitet till minderåriga”.
De flesta medier har dock missat den kanske mest intressanta aspekten.
László L Simon är nämligen inte vem som helst. Efter Viktor Orbáns maktövertagande 2010 var han, som bl a statssekreterare för kulturfrågor, ansvarig för just de repressiva åtgärder mot den ungerska kulturvärlden – som han nu själv fallit offer för.
Jag träffade honom personligen strax före jul 2012 i samband med en artikelserie till Aftonbladet kultur. Medan tusentals demonstranter skanderade utanför hans fönster mot regeringens inskränkningar av den akademiska friheten, förklarade Simon självsäkert att det var ”liberaler”, likt den ”skränande hopen” på gatan utanför som var Ungerns stora problem. Men nu skulle den liberala demokratins PK-förtryck äntligen krossas. Orbáns regering hade gett sig in i ett avgörande ”kulturkrig”, som i grunden handlade om ”en kamp för överlevnad”.
László L Simon var själv en habil författare, men hade ändå aldrig riktigt fått de recensioner han ansåg sig förtjänt av, trots att han till och med utsetts till ordförande för Ungerns författarförbund. Efter maktskiftet valde han i stället att åta sig rollen som ledare för ett ”kulturkrig” som till stora delar riktades mot just de recensenter och författare som tidigare kritiserat honom. Simon blev ett närmast övertydligt exempel på att det feministiska slagordet; det personliga är politiskt, även omfamnats av delar av den europeiska nationella högern.
Drygt tio år senare framstår regimen som segrare i kulturkriget. Ungern har blivit den illiberala demokrati Orbán länge drömt om. Förra hösten konstaterade EU-parlamentet att Ungern inte längre kan betraktas som en fullvärdig demokrati. Och Simon har blivit rikligt belönad. Så sent som sommaren 2021 utsågs han till chef för landets prestigefyllda Nationalmuseum. Framtiden var säkrad – trodde han.
Men så bara för några dagar sedan krävde det extremnationalistiska partiet Vårt Land, långt till höger om Fidesz, hans avgång, anklagad för att ha brutit mot det som brukar kallas ”anti-homo-lagen”. Regeringen svarade med att omgående böja sig. Simon fick sparken. Nu började den riktiga kalabaliken. Simon, själv en stark förespråkare för lagen, svarade rasande att han inte godtog uppsägningen. Han påstod sig inte ha begått något lagbrott. Han hade bara följt muséet tidigare policy samt ungersk lag: att inte kräva museibesökare på legitimation.
Den djupt kränkta Simon hade missat en annan historisk lärdom: Man måste knäcka ägg för att steka en omelett; en formulering tillskriven såväl Robespierre som Stalin och den kinesiska kulturrevolutionens ledare Mao Tse Tung.
Varje revolutionär rörelse tenderar att ständigt vridas till sin egen radikalisering, detta gäller uppenbart även pågående ”kulturkrig” i dagens europeiska kontext. Den som uppfattas stå i vägen för den drömda förändringen har förbrukat sitt existensberättigande.
László L Simons uppgång och fall berättar en vidare historia.
Orbáns politik har inspirerat långt utanför landets gränser. Sverigedemokraterna har, sedan de lämnat 1990-talets nynazism, låtit som ekon av sin politiska förebild i Budapest. ”Det pågår ett kulturkrig”, förklarade Jimmie Åkesson myndigt efter valet 2018. Partiets chefsideolog Mattias Karlsson, som brukar beskriva sig som ”aktiv i kulturkriget”, förtydligade målsättningen inför förra årets val. ”Nästa steg är att ändra lagstiftningen och förvekliga våra idéer, på riktigt och på så många områden som möjligt.”
Även här har en rad kulturpersoner och debattörer, likt Alice Teodorescu, PM Nilsson och Ivar Arpi, de senaste åren gjort allt för att sjunga Sverigedemokraternas lov. Ett antal högljudda skribenter har spelat en avgörande roll i att skapa det samhälls- och debattklimat som möjliggjort en borgerlig regeringsbildning – till priset av att det politiska förarsätet överlämnats till Sverigedemokraternas kulturkrigare.
Om den politiska situationen kvarstår kommer säkert också dessa skribenter en dag att få sin belöning; någon av dem kanske till och med utses till museichef. Men de riskerar samtidigt, precis som sin ungerske kollega, att lika snabbt igen kastas på kulturkrigets soptipp.
För en sak har historien som sagt lärt oss. Revolutioner äter sina barn.
