Mångtydigt om svenskorna som såldes till Il Sung
En varm dag 1985 upptäcker man två vackra flickor som badar nakna i Svenska ambassadens pool i Pyongyang. En av dem har rakat huvud. När de blir tillsagda tar de motvilligt på sig stringtrosor och t-shirt: Vi som trodde vi var på svenskt territorium!
Historien läckte ut i Lektyr. Nordkoreas Stockholmsambassad hade fått order av Kim Il Sung att skaffa fram två blonda eskortflickor som skickats över till Pyongyang. Flickorna fick egen lyxsvit, privat betjänt plus 3?000 för varje kväll. De efterfestade med ledargarnityret fulla på whisky, champagne och franska viner.
Lovisa Lamms Man badar inte naken i Pyongyang är en mångtydig radiodokumentär om nu och då, hyckleri och diplomati och makt utan moral. Hon reser till ett nutida Nordkorea med förbjuden bandspelare men det man får höra, förutom miljöljud från den märkliga kuliss-staden Pyongyang, är röster om det som hände där 1985. Sveriges dåvarande ambassadör I Nordkorea, Lars Bergqvist och ambassadchefen Gudmund Esse intervjuas, smått förtjusta över att klarlägga den gamla skandalen. Rösterna har självklar auktoritet och är basigt trivsamma. Den mest talföre av männen, dåvarande Lektyrjournalisten Leif Oldenburg berättar gärna om jättessnygga Mona, rakad som Grace Jones, som efter lång tvekan gav honom scoopet. De hade mycket kul på den tiden, som kompisar, han och Mona.
Männens röster, omväxlande med en ängsligt småskrattande nordkoreansk guide som försöker få veta vad Lovisa skriver i sin resedagbok ger en känsla av att tiden stått still bland kulisserna. När hon kommer hem försöker Lovisa få tag i Mona.
Mona skrattar inte åt minnena. Hon ringer upp samma dag hon får brevet och vill absolut inte prata om det i radio. Hon lever ett helt annat liv nu, och den andra tjejen har familj och barn. Mona vill inte bli kontaktad igen.?
