Naturens hämnd

Pia Bergström om filmen ”Antichrist” och mörkret inom oss

Tanken skapar verkligheten, inte tvärtom”, försäkrar Willem Dafoes rollfigur i Lars von Triers film Antichrist. En av få påkostade filmer detta år som tycks ha ett ärende förutom att skapa intäkter.

Men vilket ärende då? Vad händer med paret vars son dör medan de är upptagna av sex? Lars von Trier har uppgett att han inpirerats av sina mardrömmar om sex och religion under en lång depression.

”Freud är död, drömmar intresserar inte psykologer längre”, säger den av sorg halvgalna kvinnan vid ett av sina klara ögonblick. Hon är forskare i medeltida häxjakt och spelas av rådjursögda och tonårsflicklika Charlotte Gainsbourg. Defoe ser som vanligt ut som en stelnad vildman i ansiktet, som bara låtsas civiliserad för att kunna ta hand om (ta kontrollen över?) sin maka, bemästra hennes panikångest, smärta och förtvivlan med språkliga besvärjelser, diagram och abstraktioner.

Han är terapeut, nån slags kognitiv typ som övertalar henne att spola ner alla sina sömnpiller, ångestdämpande och antidepressiva i toaletten. Sen tar han henne till deras ensligt belägna skogsstuga Eden, för att ensam coacha henne genom sorgens ”faser”. Vad är du mest rädd för, frågar han på tåget dit, med anteckningsblocket i handen. Skogen, säger hon.

Båda börjar drömma vakna mardrömmar i Eden. Otäcka Stephen King-historier snarare än poesi. Den kaotiska naturen, ”Satans kyrka” som kvinnan kallar den, tycks tränga in i stugan, in i bådas tankar och förvränga deras verklighetsuppfattning. Deras bildning och intellekt är bara en tunn hinna ute i vildmarken. Kvinnan attackerar plötsligt mannen med ett vedträ och borrar fast en slipsten vid hans ben.

”Du försöker överge mig, ditt svin”, skriker hon och klipper bort sin klitoris med en rostig sax. För att befria sig från sin sitt sexuella beroende av honom? Det som fick henne att strunta i sitt barn?

Ibland kan originella konstnärliga visioner drabba som tunga malmklockor, klangen når alla. Lars von Triers film är ibland mycket vacker, vissa replikskiften skär in och barn som dör är ju det värsta. Men filmen är så underlig och rörig att den mest liknar en sån där privat mardröm som ingen psykolog längre tror betyder nåt.

Menar von Trier att det är övertron på förnuftet som är det farliga? Det som tror sig kunna behärska och omforma Guds skapelse, men som hela tiden tvingas se hur den tunna hinnan av vett brister och galenskapen och grymheten anfaller oss inifrån, som en sorts naturens psykiska hämnd.

Hjärnan har förvisso formats av evolutionen. Den är en del av naturen. Men hur fritt kan vi egentligen tänka med den? Hur fritt är det omedvetna, och hur mycket makt har de under årmiljonerna nedlagda ”instinkterna” över oss? Fastän vetenskapen om naturen är så utvecklad så vet man fortfarande nästan inget om det omedvetna. Man ryser och hänvisar till ”mörkret” inom oss.

”Mörkret”, som vissa låter ta över kommandot men efteråt inte kan förklara. Varför de våldtog, ströp, slog eller sköt. Ingen kan förklara varför vanliga människor blev hänsynslösa mördare under häxprocesserna, förintelsen, under kriget i forna Jugoslavien, i Rwanda ... De enskilda barndomstrauman deckargenren (och freudianerna) använder som förklarande schema till bestialitet förklarar knappast masspsykologins skräckinjagande krafter.

Antichrist som det arroganta snusförnuftet. Rationaliteten som tror sig överlägsen all gammal kitschig skräck och alla gamla kitschiga gudar.

Ja, om man slår knut på sig. Inte är det skogen som skrämmer mig mest.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.