Fel tjejer att jävlas med
KARIN MAGNUSSON om countrystjärnorna som inte håller tyst
Det finns en nyckelscen i Shut up and sing. En höggravid Emily Robison ligger i ett förlossningsrum och väntar på kejsarsnitt, i soffan bredvid henne sitter de två andra Dixie Chicks-medlemmarna, systern Martie Maguire och sångerskan Natalie Maines. De bläddrar i veckotidningar och småpratar, samtalet växlar mellan Brangelinas adoptioner och USA:s krigsföring i Irak. Där någonstans blev alla andra rockumentaries jag knarkat på genom åren helt meningslösa. Det är till exempel obegripligt att en så saggig konsertfilm som Martin Scorseses Shine a light om Rolling Stones får biodistribution i Sverige, men inte detta förstklassiga samtidsdokument.
Vid tiden för Robisons förlossning 2005, hade The Dixie Chicks med sin blandning av bluegrass, country och pop förnyat countrymusiken, de hade hyllats av både kritiker och publik och sålt mer än något – förlåt uttrycket – tjejband. Våren 2003 spelade gruppen i London och sångerskan Maines fällde sin numer klassiska kommentar att de skäms över att president Bush kommer från Texas. Om bandet inte opererat i den konservativa countrygenren hade uttalandet förmodligen inte utlöst den lavin av kritik som det gjorde. Hade de varit män hade det också gjort saken mindre kontroversiell. Och hade de sagt det i dag hade ingen lyft ett ögonbryn. Men i den adrenalinstinna krigsyra som rådde vid tidpunkten straffades minsta tecken på ickepatriotism skoningslöst. Rasande fans gjorde gemensam sak med nationella radionätverk, som slutade spela bandets musik för att inte förlora lyssnare.
I Shut up and sing berättar Barbara Kopple och Cecilia Peck historien från Londonkonserten fram till återkomsten 2006 med turnén Accidents & Accusation. Filmen är effektiv, inget som inte för handlingen framåt tar plats.
Resultatet är en komplex skildring av sambanden mellan artisteri och politik, moderskap och kändisskap och marknadens och mediernas reaktioner på att någon som inte förväntas göra det – som en banjospelande, girl-next-door-blondin från Texas – faktiskt använder sina medborgerliga rättigheter offentligt. Det är lätt att bli förförd av Dixie Chicks, jag skulle gladeligen koka deras kaffe om de frågade. De är klyftiga, roliga, klarsynta och kompromisslösa. Trots upprepade dödshot och trakasserier från såväl privatpersoner som politisk elit, försöker de inte blidka sina arga fans genom att ta tillbaka något de sagt utan säger det hellre en gång till.
Relationen till old-schoolfansen, radiostationerna och marknaden är fortfarande infekterad. När bandets senaste skiva Taking the long way kom 2006 gjorde de amerikanska countrystationerna vad de kunde för att tysta ihjäl den, och när Kopple och Pecks film hade amerikansk premiär vägrade de stora tv-bolagen att köra reklamspottar för den. Trots detta hittar filmen sin väg till publiken, den har belönats på otaliga filmfestivaler världen över. Och trots radioskuggan sålde Taking the long way guld i USA på en vecka och belönades med Grammy för bästa album 2007. De inkrökta countryfansen valde helt klart fel tjejer att jävlas med.
