Försvar för psykoanalys
Psykoanalysen har det senaste decenniet förlorat sitt stöd från samhället. Som individuell sjukdomsbehandling anses den psykoanalytiska metoden ovetenskaplig, ineffektiv och för dyr. Men psykoanalysen som humanism, som etik, som tänkande om ”människan” som samhällsvarelse, är den också skrotfärdig?
Tidskriften Arena låter i senaste numret (1/2011) fyra skribenter försvara den i temablocket Varför psykoanalys? En bra idé. Per-Arne Svärd använder Lacans teorier för att förstå nationalism och rasism. Carin Franzén ser paralleller i demokratins problem och jagets tillblivelse genom beroende och befrielse, kärlek och hat. En politisk gemenskap förutsätter de andra, de utanför, de under eller över. ”Det är alltid möjligt att förena en större mängd människor i kärlek till varandra, om det bara finns andra som aggressionsdriften kan riktas mot” som Freud skrev i Vi vantrivs i kulturen.
Diana Mulnari efterlyser en insikt i de dolda infantila, narcissistiska och auktoritära motiven i vårt politiska engagemang. Hon menar att en ”psykoanalytisk läsning” av sociala rörelsers hjältar och hjältinnor ”gör oss mindre goda och andra mindre onda”.
Och Viktoria Jäderling gör slutligen det som ingen vågar: berättar brutalt ärligt, humoristiskt och klokt om sin egen analys, vad som egentligen hände fyra dagar i veckan i fem år i den ”noppiga blå sängen”.
