Vardagen på andra sidan
Vad är egentligen skillnaden mellan konformitet och samarbete, frågar den vackra kvinnan i jeepen i dokumentärfilmen Across the border. Hon har en marionettdocka i famnen. Är det Televinken?
Kvinnan var för 20 år sen programledare i den tjeckiska statstelevisionens populära barnprogram Matelko. Hon åkte runt med dockan i en likadan militärjeep som den hon nu låter sig intervjuas i och lärde barnen varför det var så viktigt att bevaka landets gränser, med vapen.
Hon skäms inte för vad hon gjorde. Skäms gör inte heller de lite smickrade och uppspelta tanterna som var civila gränsbevakare som använde speciella gatutelefoner för att anmäla okänt folk som rörde sig i trakten. Att vara lojal mot regimen var ju bara ”naturligt”.
Tempo dokumentärfestival i Stockholm visar 8–11 november ett trettiotal dokumentärfilmer från det ”Nya Europa”, främst från Polen men också Tjeckien, Slovakien, Slovenien, Rumänien, Ungern. Invigningsfilmen är Miroslaw Dembinskis prisbelönta A lesson of Belorussian, om en demokratiskola i Vitryssland som startades när Sovjetimperiet föll 1991, stängdes av Lukasjenko men fortsatte under jord. Uppfinningsrika aktioner och politiska musikvideor är de nuvarande elevernas motståndsmedel.
De flesta filmer är inte så dramatiska, snarare medkännande, tragikomiska och stillsamt avslöjande. I Milkbar av Terese Mörnvik och Ewa Einhorn skildras en statssubventionerad matservering i Wroclaw, Polen, en av de få som finns kvar av de 25 000 som innan privatiseringarna serverade billig och bra husmanskost i varje polskt kvarter. Och i den lätt absurda The mosquito problem and other stories förblir man osäker på om det verkligen är myggen som är problemet i den turistlängtande bulgariska staden Belena.
Det nya Europa är fortfarande ganska gammalt. Dottern till en numera folkskygg och Parkinsondarrande kvinna som var koncentrationslägervakt som grym 19-åring tror att det tar generationer att glömma krigsårens sår och Sovjetdiktaturens präglingar. I en avsides by invärvd i snödimma språkar några gamlingar om livets korthet: när man just kommit in genom en dörr ska man ut genom en annan.
Filmerna på Tempo kommer nära det mänskligt vardagliga där på andra sidan. Men dokumentärfilm har ofta, också här, i sitt mållöst sanningssökande berättande en starkt kontemplativ sida: man kan få syn på det gemensamma som pågår mellan de där imaginära dörrarna.
