Humor och politik
Martin Aagård undersöker samtida komik
Sedan 1988 räknar det amerikanska mediainstitutet Center for media and public affairs (CMPA) antalet politiska skämt i amerikanska pratshowers ståuppmonologer och i fejkade nyhetsprogram på Comedy central. I deras senaste Political humor study som publicerades i slutet på augusti konstaterar man att det under första halvan av 2008 skämtats 382 gånger om Barack Obama, men hela 549 gånger om John McCain och 562 om Hillary Clinton. Överlägsen ledare var dock fortfarande George W Bush med 605 skämt, även om han onekligen tappat sedan 2005 då 25 procent av alla skämt handlade om honom, varav 40 procent byggde på att han var en idiot.
Då kom Michael Jackson tvåa.
Att räkna och klassificera vitsar är faktiskt på största allvar, menar Donald Rieck, executive director på CMPA.
– Under senare år har det blivit tydligt hur politiker medvetet använder sig av humor för att nå väljarna, säger han.
Man vinner inga val på humor, men en massiv humorattack kan vara förödande, vilket presidentkandidaten Mitt Romneys utskrattade frisyr är ett bra exempel på. Under sin kampanj uppträdde Hillary Clinton fem gånger på Jay Lenos The tonight show. Ett högst medvetet sätt att bemöta alla vitsar om byxdressar och snipighet, menar Rieck. Arnold Schwarzenegger och Fred Thompson aviserade bägge sina politiska kanditaturer hos Jay Leno och när John Edwards gjorde samma sak på det ironiska nyhetsprogrammet The daily show var programledaren Jon Stewart tvungen att luta sig fram och fråga: ”Du vet väl om att det här är en fejkad nyhetsshow?”
Men tack vare politikernas villiga medverkan börjar gränsen mellan ironisk nyhetsbevakning och ickeironisk bli diffus. I en undersökning från Pew research center for the people and the press om vilken journalist amerikanska folket beundrade mest, kom Jon Stewart på fjärde plats efter högst ”verkliga” tv-ankare som Brian Williams, Tom Brokaw, Dan Rather och Anderson Cooper.
Och när komikerna sätter nyhetsagendan blir det livsnödvändigt att ha skrattarna på sin sida. Inte oväntat har demokraterna lyckats bäst. Saturday night live-författaren Al Franken har i år till och med tagit steget fullt ut och kandiderar framgångsrikt som demokratisk senator för Minnesota.
Men i höst samlar sig den amerikanska högern till komiskt vedergällningskrig.
Redan i fjol stod det klart att ståupparen och sitcom-komikern Drew Carey är libertarian. På den nyliberala tankesmedjan Reason foundations hemsida gör Carey numera smålustiga tv-program om fördelarna med laglig marijuana och varför man ska privatisera vägnätet.
För den som inte vet vad en libertarian är, kan man väl säga att det är en helt vanlig svensk nyliberal, med den skillnaden att han faktiskt tar alla de där drogerna som han säger sig vilja legalisera. En nyliberal som är lite mer hippie än syntare och lite mer Kalifornien än bloggosfär, helt enkelt.
Reason Foundation har även samarbetat med Trey Parker och Matt Stone, männen bakom den hyllade serien South Park som för några år sedan gav upphov till ett helt nytt politiskt begrepp: ”South Park–republikaner”. I boken South Park conservatives (2005) framför författaren Brian Anderson – även han knuten till en tankesmedja på högerkanten – tesen att South Park är en del av en ”cool”, konservativ revolution mot det vänsterliberala Amerika.
Och det kanske stämmer. Det skulle säkert gå att dra paralleller till den ”coola” nyborgerlighet som härjat Sverige allt sedan Liberala ungdomsförbundet delade ut broschyren Liberalism rockar på Hultsfredsfestivalen 2002. Men mer än något annat är tankesmedjornas jakt på skratt ett tecken på att politiska strateger upptäckt humorns sprängkraft i YouTubeeran.
Höstens stora humorvedergällning kommer dock från mannen bakom Nakna pistolen-filmerna, David Zucker, som den 3 oktober har premiär på långfilmen An american carol – ett frontalangrepp på allt som kallas Hollywoodliberalism. Zucker påstår att USA befinner sig i en vänsterliberal McCarthy-era och har skrapat ihop de få skådespelare som har en antydan till republikansk läggning för att skämta om hur USA hindras av onda hippies i sitt krig mot terrorismen. Bland de frivilliga återfinns Zuckers favoritkomiker Leslie Nielsen, men även Frasierstjärnan Kelsey Grammer samt Jon Voight, Dennis Hopper, Kevin Farley och James Woods.
Men hur rolig An american carol än blir (och enligt förhandsrapporterna verkar det inte som man skrattar så man kräks) så är det inte via långfilmer som politiska skämt placeras i det offentliga medvetandet i dag. Den nya humorn drivs av dagsfärska treminutersklipp på YouTube. Ett perfekt format för att få fram ett skämt. Det menar i alla fall Henrik Schyffert som kom ut som socialdemokrat när han värmde upp inför Mona Sahlins tal under årets politikervecka i Almedalen.
Ingen stor grej, tycker han själv:
–?Det är ju världens största, svennigaste parti.
Men han är inte ensam. Inför förra riksdagsvalet stod Peter Wahlbeck utanför miljöpartistiska valstugor och skrek: ”Om du inte röstar på miljöpartiet i årets val är du för en EU-armé!”. Den före detta ”kosmonisten” Wahlbeck hade till och med blivit partimedlem.
Magnus Betnér undviker visserligen partibeteckningar genom att kalla sig ”liberal, feminist och ateist” men har numera dragit sin ståuppshow så långt åt vänster att den påminner om rena propagandaföreläsningar. Och gräver man fram David Batras uppträdande på någon gammal Timbrotillställning eller Killinggängets påpekande att de är socialister, kan man börja ana en skara politiserade komiker även i Sverige.
Än så länge verkar inte svenska ståuppare i någon större utsträckning uppvaktas av politiker, medieinstitut eller tankesmedjor.
Men manegen är krattad.
När kulturlivet i övrigt visar en nästan total ovilja mot att engagera sig i dagspolitiken finns det plötsligt plats på scenen för en ny sorts politiska intellektuella som bokstavligt talat är villiga att stå upp för partipolitiken. De amerikanska ”kulturkrigen” har redan förvandlats till ett underhållningskrig och det verkar inte omöjligt att ståuppvänstern kan göra entré där den svenska kulturvänstern gör sorti.
