Kultur

Omöjligt för Sverige att gå med på Erdoğans krav

Att diskutera med presidenten är som att spela schack med en stadsduva

Av: 

Ece Temelkuran

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Ece Temelkuran är en turkisk journalist och författare. 2012 sparkades hon från tidningen Habertürk efter en rad regeringskritiska artiklar
Ece Temelkuran är en turkisk journalist och författare. 2012 sparkades hon från tidningen Habertürk efter en rad regeringskritiska artiklar

KULTUR

Meningen var att Erdoğan skulle ha blivit fotbollsspelare.

Om inte hans far bokstavligen hade piskat alla sådana drömmar ur kroppen på honom så kunde han ha blivit en av Turkiets träffsäkraste anfallare. I en bättre värld än denna skulle han i dag använda sin naturliga utstrålning till att sitta i televisionens sportsändningar och babbla med andra ålderstigna fotbollshjältar.

I en så underskön värld skulle det emellertid varken ha funnits grymma fäder eller Nato och definitivt inte heller Sveriges plötsliga längtan efter att få bli en del av denna allians. Men eftersom vi i dag får dras med alla dessa bekymmer så håller Erdoğan på att använda den enorma politiska boll som hans vetorätt innebär till att dribbla bort svenskarna. Hans trogna publik dyrkar honom, hans lagkamrater är i toppform och svenskarna verkar över huvud taget inte ha uppfattat att domaren blåst igång matchen. De är definitivt inte redo för spelets taktiska finesser.

Dagen efter att Erdoğan oväntat tillkännagivit att han tänkte utnyttja Turkiets vetorätt till att sätta stopp för Finlands och Sveriges anslutning till Nato samlades paktens utrikesministrar i Berlin för att inleda förhandlingarna. Enligt en anonym diplomat, som citeras av nyhetsbyrån Reuters, var mötet en ren skandal.

Turkiets utrikesminister Mevlut Cavusoglu röt åt sin svenska kollega Ann Linde att han irriterades av hennes ”feminism” och stördes av hennes ”överspel”. Eftersom jag själv kommer från Turkiet blir jag inte lika förvånad som en europeisk kvinna måste ha blivit över att en framträdande regeringsrepresentant uppträder på det sättet. Men vad som är intressant med hela historien är hur ministrarna under mötet, enligt den förut citerade Nato-diplomaten, valde ett reagera med generad tystnad. Låt oss stanna ett ögonblick för att fördjupa oss i denna tystnad.

Plötsligt kanske du inser att du försöker välta omkull och skingra pjäserna ännu skickligare än duvan

”Att diskutera med en högerpopulist är som att spela schack med en stadsduva” har jag på senare år predikat för mina västerländska vänner. Jag försökte förbereda dem för de högerpopulistiska rörelser som var på väg att växa sig starka i deras länder, så att de inte skulle bli lika lamslagna som vi turkar blev när Erdoğan började klättra mot makten.

Hur skickligt du än spelar så kommer duvan att välta omkull och skingra pjäserna och med högburet huvud flyga därifrån. Den som ämnar förhandla med en högerpopulistisk regim måste vara beredd på att spelreglerna plötsligt ändras och inga vedertagna principer gäller. Den chock som ett sådant uppträdande framkallar kommer självklart att skapa sådana ögonblick av pinsam tystnad som i Berlin förra veckan, men i takt med att dessa ögonblick blir allt längre så kommer de nya reglerna att gälla, utan återvändo.

Plötsligt kanske du inser att du försöker välta omkull och skingra pjäserna ännu skickligare än duvan. Jag vet vad jag talar om eftersom det är precis på det sättet som Erdoğan-regimen satt Turkiets politiska mekanismer ur spel i 20 års tid.

Samtidigt måste vi ha förståelse för den turkiske utrikesministern. Liksom för många av regeringens rådgivare och ministrar har hans arbete bestått i att ta ner bollen på bröstet och dämpa den när Erdoğan slår en vettlös passning i en fullkomligt oväntad riktning. På politikens hemmaplan händer detta ganska ofta, men i den övriga världen märks det bara när Erdoğan spelar landskamper.

”Vad är han ute efter?” frågar nu många journalister och försöker få det rätta svaret från framstående Turkietkännare och experter på diplomati. Erdogans krav är att PKK:s medlemmar och sympatisörer ska utlämnas till Turkiet, garantier mot stöd till YPG och ett avskaffande av de sanktioner mot vapenexport som varit i kraft sedan 2019, då den turkiska armén gick in i Syrien.

Med tanke på att den turkiska strafflagen har en annorlunda definition av terrorism, en definition som i dag innebär en långtgående begränsning av yttrandefriheten, skulle det vara i det närmaste omöjligt för Sverige att rätta sig efter Turkiets krav.

En överenskommelse om ett slut på förbudet mot vapenexport handlar inte bara om svensk politik utan är också beroende av ett godkännande från den amerikanska kongressen. Så vad mera? Under de gångna 20 åren har de analytiker som vant sig vid Erdoğans metoder brukat använda ordet ”affärsmässig”.

Man bör vara klar över att Erdogan inledde sin karriär i vår alltför bristfälliga värld som försäljare av kakor. Han var representant för ett sockerbageri innan han slutligen nådde fram till sitt groteskt slösaktiga palats i Ankara. Förutom att vara en frustrerad fotbollsspelare är han också en småhandlare. Vi har redan noterat att han föreställer sig mitt fosterland Turkiet som en kolossal butik, till vilken han är den ende rättmätige ägaren.

Därför bör var och en som sätter sig vid förhandlingsbordet med Erdogan erinra sig att den han har att göra med är en egoistisk anfallsspelare med en gatuförsäljares schackrarförmåga och en stadsduvas självsäkerhet.

Ece Temelkuran är en turkisk journalist och författare. 2012 sparkades hon från tidningen Habertürk efter en rad regeringskritiska artiklar.

ANNONS

Hitta ett bra elavtal för dig när priserna rusar! Jämför nu.

Extern länk från Compricer

Jämför nu!

Publisert:

LÄS VIDARE

Svenska Pen och Natofrågan går inte ihop

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Turkiet

Politik

Vapenexport

Ann Linde

Spel