Så blev pr-geniet Gustav Vasa en kändis
Sverige blev aldrig sig likt igen efter den 6 juni 1523
Det är uppror på Stockholms gator. Missnöjet har grott länge, men nu har folk fått nog på riktigt. Arga rop ekar mellan stenhusen.
De små klosterkyrkorna fylls av människor som vill höra de holländska och tyska predikanterna läsa högt ur Uppenbarelseboken – Bibelns mest utflippade bok men också en av de mest radikala. Den gamla världen störtar samman och snart ska något nytt komma. Det har Gud lovat.
Det här var något annat än det som prästerna brukade babbla om på söndagarna.
Folk har tröttnat på prästerna som bara bryr sig om guld och silver, på tomma ritualer, hokus pokus och krims krams. Varför ska man ha statyer av helgon i kyrkorna, när ingen människa är finare än någon annan i Guds ögon?
Predikanterna söderifrån var vederdöpare (anabaptister), de tog avstånd från barndop och trodde på fred och jämlikhet. De hävdade att vem som helst kunde få kontakt med Gud och predika hans ord.
Det höll inte biskop Peder Swart med om. Han beskriver de protestantiska oroligheterna på 1520-talet i sin krönika från cirka 1560 och trots att han själv är protestant fördömer han de religiösa rebellernas uppror mot katolska kyrkan. Det gick alldeles för långt. De kringvandrande predikanterna tog ordet utan att ha någon prästutbildning.
De hugger näsorna av helgonbilderna, eller bränner upp dem.
Dessutom, skriver Swart mycket upprört, började folk i Stockholm att ta efter dem. Helt vanliga människor ställer sig upp i kyrkan och predikar, till och med pälsskräddare och skomakare!
De arga protestanterna stormar Stockholms kyrkor. De sliter ut orglar och konstverk. De hugger näsorna av helgonbilderna, eller bränner upp dem. När bönderna i Uppland, som inte verkar vara lika pigga på de nya idéerna, får höra hur helgonen skändats blir de så kränkta att de vill göra uppror. Inbördeskrig hotar.
Lyckligtvis finns det en man som kan ställa allt till rätta – den nye kungen Gustav I. Berättar Peder Swart, som skriver på uppdrag av Gustav och inte är det minsta objektiv.
Kungen förbjuder predikanterna att framträda. Beslutet, som finns bevarat, är daterat till januari 1527, så det är troligen ungefär då som kyrkokravallerna utspelar sig, även om Peder Swart skriver att det är 1525.
Gustav fängslar predikanterna och utvisar dem på livstid. Ordningen härskar åter i Stockholm och prästerna har fått tillbaka makten. Men kungen har känt hur förändringens vindar blåser kring kyrktornen. Det är dags att lämna katolicismen.
Gustav Eriksson från Vasaätten (det var först på 1700-talet man började kalla honom för Gustav Vasa) som valdes till kung den 6 juni 1523 är en av svensk historias intressantaste kungar. Han stod i centrum för två dramatiska förändringar: reformationen, det vill säga religionsbytet från katolsk kristendom till protestantisk, samt att en oberoende nationalstat bildades.
Det var knappast Gustav Vasa som startade reformationen. Snarare tog han kontroll över utvecklingen och gjorde protestantismen mer rumsren.
Det var inte han personligen som drev ut Kristian Tyrann heller. Kampen för självständighet hade pågått länge. Kalmarunionen mellan Danmark, Norge och Sverige, som hade bildats 1397, blev aldrig någon succé. Bönderna var vana att styra sig själva. De ville inte ha tyska fogdar och danska kungar som kom och snodde deras pengar.
När Sverige hade blivit oberoende koncentrerade han så mycket makt som möjligt i sina egna händer.
Det handlade väl inte om nationalism i modern mening – bönderna i till exempel Dalarna och Södermanland kände sig förmodligen mer som dalkarlar respektive sörmlänningar, än som svenskar – men de var trötta på att fler och fler beslut fattades över deras huvuden. Det hade varit nog långt från Leksand till Stockholm, det var ännu längre till Köpenhamn.
Konflikten mellan tjurskalliga bönder och unionskung eskalerade under Engelbrektsupproret 1434–36, fortsatte under hela 1400-talet och ledde fram till Stockholms blodbad 1520 och därefter upproret mot kung Kristian. Som Gustav Vasa såg till att ställa sig i spetsen för.
När Sverige hade blivit oberoende koncentrerade han så mycket makt som möjligt i sina egna händer. För många gick gränsen när han skulle beslagta klockor och silverljusstakar från kyrkorna. Bönderna hade sparat ihop till dem tillsammans. Det var deras, inte statens. Men klockupproret på 1530-talet lyckades inte och silvret fördes till kungens skattkammare.
… han är fortfarande en av våra mest kända kungar
Dackefejden 1542–43 var värre. Till slut lyckades kungen slå ner upproret. Med tyska legoknektar, men också med falska nyheter, propaganda och brutna fredsavtal.
Gustav Vasa var svensk historias stora pr-geni och såg till att befästa bilden av sig själv. Vilket lyckades, han är fortfarande en av våra mest kända kungar, även om 500-årsjubileet inte verkar uppmärksammas lika mycket som 400-årsjubileet gjordes 1923.
De konservativa historieskribenterna under 1800-talet och början av 1900-talet fokuserade på kungar och struntade i vanligt hederligt folk. Det var ju skönt att man gjorde upp med den historieskrivningen, men tyvärr försvann ofta konflikterna och dramatiken samtidigt. Georg Starbäcks superrojalistiska ”Berättelser ur den svenska historien” (1860–81) är fortfarande ganska rolig att läsa, medan många broschyrer som välmenande marxistiska akademiker skrev på 1970-talet är så tråkiga att kyrkklockorna stannar. Spännande levnadsöden byttes ut mot kruttorra fraser om produktivkrafternas utveckling.
Visst kan man grubbla över de ekonomiska faktorerna bakom protestantismen och nationalstaten. Men det intressanta är ju att förtryckta människor gjorde motstånd och förändrade världen. De plockade fram armborstet och tågade mot närmsta fogdeborg. De ställde sig upp i kyrkan för att läxa upp prästerna.
Resultatet blev visserligen inte en religion där skomakaren kunde predika och alla var lika inför Gud, som de radikala protestanterna på Stockholms gator hade drömt om. Men även Gustav Vasas lite mesigare protestantism innebar stora förändringar.
… de svenska bönderna blev aldrig livegna som i Östeuropa.
Bara en sådan sak som att Bibeln kom på svenska, eftersom protestanterna ville att religionen skulle utövas på människors modersmål i stället för på latin. Bibelöversättningen lade grunden för ett enhetligt svenskt skriftspråk. På väldigt lång sikt ledde det också till läskunnighet, så att folk själva kunde studera Bibeltexterna och göra sina egna tolkningar. Som ofta skilde sig från prästernas.
Dalkarlarnas dröm om att få bruka sin åker i fred utan att någon fogde lade sig i kanske inte heller förverkligades. Men de svenska bönderna blev aldrig livegna som i Östeuropa.
Man kan – för att göra en helt horribel jämförelse – säga att Napoleon Bonaparte på många sätt sålde ut den franska revolutionens ideal om frihet, jämlikhet och broderskap. Han gjorde sig själv till diktator och försökte återinföra slaveriet i kolonierna. Men revolutionen var inte förgäves. Arvet från den levde kvar, trots Napoleon. Det blev inget genuint folkvälde, men adeln och det gamla förtrycket kom inte tillbaka.
Frankrike blev aldrig sig likt igen efter Napoleon och Sverige blev aldrig sig likt igen efter den 6 juni 1523.
