Kvalfulla kvinnor

Pia Bergström får krampkänning av två romaner om sex, kärlek och väninneskap

PRISVÄRD Den flerfaldigt prisade norska författaren Hanne Ørstaviks (född i Finnmark 1969) två senaste romaner är de bästa och mest fullgångna hittils, skriver Aftonbladets recensent Pia Bergström.

”Är detta ett fält utanför världen? Nej, detta är också världen. Det är den inre världen. Detta inuti är inte någon annanstans. Det är den andra inre sidan av allt därute. Som finns hela tiden. Som vi inte ser om vi inte lyssnar. Som vi inte ser om vi inte går in och möter den. Den försvinner inte. Den finns där hela tiden. Som tomhet, som frånvaro, eller som uppfyllelse och skönhet och fred. Den är inuti allt som är.”

Det här fantastiska stycket (här översatt av mig) ingår i norska författaren Hanne Ørstaviks senaste roman Hyenene. Det pekar ut det som hon om och om igen kallar fram i sina intensiva, gripande berättelser.

Oftast följer hennes romaner en viss typ av viljestarka och duktiga unga kvinnor som kämpar med opassande känslor och impulser. De är föräldralösa, eller har problematiska, bortvända mammor och försöker styra sina liv, sina studier, karriärer och kroppar, matintag och sexualiteter med rätta tankar och disciplin. Ensamma, sköra heroer som hämtar styrka enbart i sig själva. Kontakten med andra, från vardaglig socialitet till väninneskap, kärlek och sex är aldrig enkel för Ørstaviks kvinnogestalter.

Berättelserna är fattiga på intrig och yttre händelseförlopp. Ändå skapas en oerhörd spänning. Ørstavik skriver ett slags ”psykologiska thrillers” som – fastän scenerna och rummen oftast är små, futila och instängda – vidrör det oformliga och djupt mänskliga, tysta, blinda varandet. När jag läser känns det som om hon vill öppna något som varit förslutet, som att hon tvingar in mig i något väldigt jobbigt som jag inte vill ska gälla mig, men det gör det.

Ørstaviks tionde roman Hyenene, har nu kommit ut i Norge, samtidigt som hennes sjunde, 48 rue Defacqz, är tillgänglig på svenska i översättning av Lotta Eklund. Jag har läst båda i ett sträck och har fortfarande ett slags kramp i mellangärdet. Det här är Ørstaviks bästa och mest fullgångna romaner hittills.

De är sinsemellan mycket olika – 48 rue Defacqs är utformad som en dialog mellan Rakel, en borgerligt uppfostrad konstnär i 1870-talets Frankrike, och en röst som liknar en modern terapeuts (vem är annars intresserad av någons drömmar?).

Hyenene skildrar en norsk författare som lånar en lägenhet i en engelsk kuststad, inte för att skriva utan för att utforska sin egen ”tomhet”. Hon har lämnat en äldre, varm och uppvaktande man som krävde att hon ständigt skulle vara tillgänglig för honom. Hon stod inte ut, men saknar honom.

Våndan hos kvinnorna är densamma, deras omöjliga val och olösliga inre konflikter. Kan de vara sig själva och ändå älska? Kan de vara tydliga, krävande, få lika mycket som de ger, bara ha sex av egen lust, fortsätta skapa och ändå leva med en stark man?

Rakel, som haft en tyrannisk far och en undergiven mor, upplever att ”systemet” inte ger henne något val. Hon kan inte ens bejaka de “ömma, mjuka” formerna i livet, i sitt uttryck, de som tvillingbrodern, som är arkitekt, inte hotas av. ”Jag är inte min. Jag är inte den som säger jag”. Hon dväljs i det tillbakahållna.

Siv, samtidsförfattaren i Hyenene, väljer frivilligt ensamheten. Och finner en blygsam tillit till de lite udda människor, utan krav på givna vänskaps- eller kärleksformer, som hon möter i kuststaden. Hon fascineras av en flock hyenehonors liv i några klipp på Youtube. De konstiga fula kropparna, honornas aggressivitet och dominans, deras långa klitorisar som liknar penisar. Särskilt att hyenorna behåller sina döttrar men driver bort sönerna gör henne upprymd, tröstad. Att såna varelser får finnas, rivas och bitas, födas genom spräckta penisar.

Det går nu inte att reducera Ørstaviks skrivkonst till resuméer av medvetna tankar och associationer. Den färd man får följa är den inre; en prövande, speglande, flytande undersökning av det mångskiftande bortombegreppsliga och osynliga liv vi inte visar varandra. Ett landskap där vi inte ens känner oss själva. Det brukar beskrivas som ett mörker där monster och seriemördare lurar. Ørstavik låter oss oftast möta ett hopkrupet, bortglömt barn.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.