Psykvården – från dårhus till Ann Heberlein
Personliga skildringar på temat psykisk sjukdom i "Berättelser från insidan"
När Mentalvården och psykiatrin debatteras i det offentliga är patienterna själva oftast tysta. I den eftertänksamma och nedtonade Berättelser från insidan – En essä om personliga erfarenheter i psykiatrins historia (Carlssons förlag) sammanfattar etnologen Lars-Eric Jönsson sin läsning av ett antal skönlitterära skildringar på temat psykisk sjukdom och vård på institutioner. Läsningen sträcker sig från Amelie Skrams på den tiden uppseendeväckande Professor Hieronymus (1895) till Åsa Mobergs och Ann Heberleins skildringar av psykvården på 2000-talet. Temat är sällsynt i litteraturen, men romaner som Gunnar Kassmans Strafflös (1937), Astrid Värings I som här inträden (1949), Marianne Ahrnes Äppelblom och ruiner (1980), Kjell Eriksson Knäppgöken (1993) speglar förändringar som psykvården genomgått under 1900-talet. Från de fängelseliknande dårhusen som på 50-talet byggts ut till 50 000 intagna, till stängningen av dem. Nu finns cirka 5 000 vårdplatser, precis som förra sekelskiftet.
Det mångåriga sidoprojektet har gett Jönsson ett genomsilat perspektiv: ”Vilka är de som berättar om sina erfarenheter? Det mest intetsägande svaret är: De som har förmåga att göra det. De andra säger inget. Deras värld vet vi inget om”.
