Effektförvaring
Skönlitteraturen ska absolut inte blandas samman med "vår" värld, hävdar Lars Jakobson
Att packa upp Lars Jakobsons Effekter ur postpåsen är en materialiserad dèjá vu. Den ser exakt ut som volymerna i Forumbibliotekets fina klassikerserie som lades ner för minst tio år sen. Innanför pärmarna finns samma lista på ”Böcker av bestående värde från alla tider till priser som passar alla”. Nej vänta, inte riktigt. Priserna som passar alla är givetvis borttagna. Nu äger Bonniers Forum. Och listan, tryckt med samma diskreta typsnitt är Lars Jakobsons individuella val.
Effekter är tyvärr inget nytt skönlitterärt verk av Jakobson – jag ser alltid fram emot dem med förväntan – utan ett urval av essäer, artiklar, och korta noveller som redan publicerats i tidskrifter och dagstidningar. Men lästa nu, i den ordning författaren placerat dem samtalar texterna tvärs genom tiden, en intensiv diskussion om det bestående värdet av litterär fiktion. Det handlar egentligen bara om hans eget författarskap. Men han brottas med viktiga frågor som alla som skriver och som läser med någon sorts allvar kan ha stor behållning av att ta spjärn emot.
Jakobson har skrivit in rymdresor, tidsresor och posthumana existenser i sina historier, skrivit bort skillnaderna mellan troll och människor, maskiner och människor, svampars intelligens och människors. Han har samplat dokumentära fakta framrotade i arkiv och luntor, mängder av citat från annan litteratur, använt kontrafaktiska grepp och kombinerat ett handfast realistiskt språk med element från science-fiction och fantasy. Ett högst trovärdigt ”jag” som verkar vara författaren själv förekommer i ofta i hans romaner. I en av dem bor han och hans fru granne med den mer tvivelaktiga huvudpersonen, en amerikansk säkerhetsagent som just hoppat av från tjänstgöringen i Irak.
Ändå hävdar han i Effekter närmast programmatiskt att skönlitteraturens världar är och ska vara autonoma och absolut inte ska sammanblandas med ”vår” värld. Han håller fram William Faulkners alldeles egna universum, Yoknapatawpha County, som ett ideal. Genom att vara ”en icke- biografisk, icke-historisk, aldrig översättande, aldrig avbildande skribent”, är Faulkner ”en helt igenom skönlitterär författare” slår han fast. ”Den som vill lära sig något bestämt om rasmotsättningarna i USA:s sydstater runt 1920-30 skall nog söka sig någon annanstans, medan den som vill läsa om utanförskap och existensiell problematik kan sluta leta”.
Jakobson är ”misstänksam” mot identifikatorisk läsning och gillar inte heller att man läser hans egna verk allegoriskt eller psykologiskt eller letar efter betydelser och mening bortom handlingen.
Men varför ska man som författare påbjuda en viss sorts läsart? Jag kan inte riktigt fatta varför det är viktigt. Om författare får lura en vart dom vill borde man väl få läsa hur man vill. Leva sig in i, missförstå, tycka, tro.
Annat i Effekter är mer inspirerande. Som essän om Borges Collected fictions med sitt resoluta grepp om den falska Aleph. Och minnesartikeln om spök-och sf-författaren, och översättaren, Sven Christer Swan. Jag uppskattar särskilt bokens längsta text, där Jakobson går till botten med Per Olov Sundmans ungdomsnazism, som avslöjades i Arbetaren 1995.
Sundmans böcker har tydligen betytt mycket för Jakobsons skrivande. När han nu prövar Jan Stolpes, Tobias Berggrens och Per Svenssons kritiska texttolkningar av Sundmans historier om vålds-och maktutövande män och frågar sig om själva sättet att berätta kan ha någon förkastlig ideologisk effekt anar jag att det också är Jakobsons egna ”opålitliga berättare” och oberäkneliga hjältar, hans eget manipulativt ”osäkrande” sätt att skriva han rannsakar. Men det kanske är ett otillbörligt anande.
Boken sista lilla novell är underbart litet stycke betitlat Ljusgloben. Här finns plötsligt ingen motsättning mellan verklighet och fiktion, mellan den subjektiva bilden och den gemensamma. Uppenbarelse genom suggestion.
