Pappas pojke
Pia Bergström om Leif GW Perssons försök att ta makten över sitt förflutna
Ofta framstår han som nåt slags orakel. Butter och allvetande i sin jaktväst bland kostymer och uniformer. Men till skillnad från andra uppharklade och polerade polisiära makthavare som uppträder i tv är Leif GW Persson inte sällan sarkastisk och öppet kritisk mot polisens arbete. Eftersom han är den han är, tycks han kunna fortsätta säga de här ”sanningarna”. Jag och många andra gillar honom för det.
Efter nio kriminalromaner har Leif GW Persson nu skrivit historien om sitt eget liv, Gustavs grabb – berättelsen om min klassresa. Den är mycket läsvärd. Tät och skarp och levande och svår att släppa när man väl har börjat. Men trots att den är öppenhjärtig framstår författaren som mer hemlig och motsägelsefylld efter att jag läst den än innan.
Leif Gustav Willy föddes 1945 och växte upp i en tvåa i ett hyreshus på Gärdet, senare flyttade de till Valhallavägen. Pappan var timmerman och grovarbetare och kunde bygga och fixa allt från sälgpipor till sommarstugor. Boken är, som titeln antyder, på flera sätt en hyllningsskrift till denne tålige och reslige arbetarhjälte som kom hem efter långa dagar med en kropp som ”vibrerade av trötthet och värk” men som aldrig bråkade eller ens höjde rösten åt någon i familjen.
Leif fick följa med till pappas jobb när mamman inte orkade, på fisketurer och biomatiné, och satt bredvid honom på älgpasset i Norrland. Pappa Gustav nattade honom med serietidningar och var den som följde med när halsmandlarna skulle bort.
Mamman var av en annan sort. En begåvad men missnöjd hemmafru som städade trappor och ibland hemma hos finare fruar, som höll i pengarna och bestämde i familjen men som ständigt led av olika slags sjukdomar. Sonen tolkar dem i efterhand som inbillade och verktyg för att styra och kontrollera sin omgivning.
Leif GW Persson betonar att han var det enda riktiga arbetarbarnet bland lekkamrater och skolkompisar. Denna skillnad mellan honom och de andra blev ännu tydligare när han började i Norra Real och enbart umgicks med överklassbarn med stora lägenheter, föräldrar med bildning och smak, stilmöbler och hemhjälp.
En dag får pappa Gustav en sprängsten i skallen när han jobbar med tunnelbanebygget genom city. Han klarar sig men blir under en lång konvalescens en annan. För sonen är barndomen slut och ett svart hål har öppnat sig i hans bröst. Som vuxen kallar han det ångest.
Redan då är han en observatör som döljer sin sårbarhet och finner skydd och styrka bara inom sig själv, i sin rationalitet och sina fantasier.
Han är bäst i klassen och läser mycket. Böckerna om mästerdetektiven Kalle Blomkvist och Ture Sventon gör starkt intryck. Han börjar bära en svart anteckningsbok i fickan, spanar och noterar. När en flicka i huset blir upplurad av en ful gubbe som blottar sig på vinden kan han därför ge polisen bilnummer, färg och märke. Det förargliga är att bilen tillhör en poliskommissarie och saken tystas ner.
När Leif GW Persson skildrar uppväxtåren gör han det med en fin lakonisk humor, roar och spetsar till det. Varje självbiograf väljer ju vilka minnen han sätter ljuset på. En framgångsrik klassresenär skriver en framgångssaga.
Och även om han inte hymlar om sin underklassosäkerhet, sitt omåttliga revanschbegär, sin inre ångest, sprit- och matmissbruk så finns det samtidigt så mycket karlakarlsuppvisning i den här boken att Leif GW Persson aldrig framstår som något annat än en beundransvärd överdängare. I alla klasser.
Helt avgörande för honom tycks vara den ekonomiska och materiella framgången, den synliga, som också imponerade mest på föräldrarna. Pengar på banken, dyr bil, stort hus på landet med Sveriges vackraste skrivrum, exklusiva jaktresor, flotta krogvanor ...
De två mest laddade delarna i Gustavs grabb har båda med svek, kränkning och upprättelse att göra. Den ena handlar om hur hans mamma ger honom morfaderns stora gröna kassaskrin, för att han ska få ha sina hemligheter ifred. Men mamman, som har en extra nyckel, läser hans dagböcker och konfiskerar sedelbuntarna han tjänat på att olagligt sälja smuggelsprit och cigaretter på sitt första sommarjobb. Han förlåter henne aldrig.
Oförsonligheten, ja hatet, mot mamman som består till hennes död 2009 är en av de saker jag inte riktigt kan förstå i boken. Mor och son för ett krig, men det är uppenbart att sonens senare val av vänner, livsstil och drivkrafter i karriären egentligen gör honom mer till mammas pojke än Gustavs grabb.
Den andra historien handlar om Geijeraffären 1977. Persson, som då arbetade på Rikspolisstyrelsen, var den som bekräftade för Peter Bratt på Dagens Nyheter att Rikspolisens chef Carl Persson året innan varnat statsminister Palme för att justitieminister Lennart Geijers besök hos prostituerade kunde vara en säkerhetsrisk.
Palme blånekade. Han kallade under en debatt på Pressklubben läckan för en ”kloakråtta med gula betar”. DN betalde ut ett saftigt skadestånd till Geijer. Carl Persson sa upp sig och Leif GW Persson blev avskedad, krisade ihop och åkte ut till sin jaktstuga för att skjuta sig.
I den ytterst noggranna redogörelsen som upptar tio kapitel och i sig är ett skäl att läsa boken, frias Fälldin och Palme från anklagelserna att också vara kunder på Doris Hopps bordell. Men Leif GW Persson utser Bratt och Palme till ”dåliga människor”. Bratt för att han genast förrådde sin källa, både till polisen och andra journalister, Palme för att han medvetet ljög och missbrukade sin makt.
Efter en lyckad författardebut med den satiriska Grisfesten, som han skrev för att hämnas, och en doktorshavhandling, är han snart tillbaks på Rikspolisstyrelsen. Redan vid 35 är han ”ekonomiskt oberoende” och numera rik som ett troll. I dag ser han sanningssägandet 1977 som ett misstag.
Gustavs grabb är ett sätt att via språket ta makten över sitt eftermäle och självbild. Och det jag undrar mest över under läsningen är hur den sanningen skapas, ofta är det ju i efterhand, i den personliga historien likaväl som den större, gemensamma.
Leif GW Persson är en distanserad och lurig självrannsakare men självrättfärdigandet tycks ändå vara det viktigaste syftet med memoaren. Men så är det väl med alla memoarer.
