Ondska inför rätta i ”Hannah Arendt”
Intellektuell kostymfilm om anmärkningsvärd kvinna
1961 hittar den israeliske säkerhetstjänsten Mossad Adolf Eichmann i Argentina. De tar honom till Israel där Ben-Gurion ser till att en stor tv-sänd krigsförbrytarrättegång hålls, med hundratals vittnesmål av överlevare.
Den tysk-judiska, mycket inflytelserika politiska filosofen Hanna Arendt sänds ut av The New Yorker för att bevaka rättegången. Hon vill förstå ondskan, förstå hur Förintelsen kunde ske. SS-officeren Eichmann var arkitekten. Han organiserade massdeportationerna, gettona, lägren, slavarbetet och massmorden, reste runt i de ockuperade områdena i öst och avsynade verksamheten, närvarade själv vid gasningar och massarkebuseringar.
Hennes kontroversiella rapportering, en artikelserie med titeln Den banala ondskan orsakade skandal i både USA och Israel. Hon anklagades för att ”försvara” Eichmann. Och hennes kritik av juderådens samarbete med nazisterna gjorde att hennes judiska vänner lämnade henne.
Barbara Sukowas kedjerökande, paranta, sarkastiska Arendt är en mycket fascinerande gestalt med en inre laddning som gör att hon äger varje filmscen. När hon sitter bland åskådarna och hör Eichmann hävda att han bara utförde sitt jobb, lydde order och personligen inte skadat eller ens hatar judar skälver hennes ansikte av häpet förakt. Hon ser inte ett bestialiskt eller demoniskt odjur utan en nobody. En obetydlig byråkrattyp utan förmåga att tänka moraliskt självständigt.
Margarethe von Trotta som gjort flera filmer om anmärkningsvärda kvinnor som Hildegard von Bingen, Rosa Luxemburg och systrarna Christiane och Gudrun Ensslin har här skapat en intellektuellt både uppfordrande och stimulerande kostymfilm. Förutom autentiska svartvita klipp från rättegången med Eichmann i sin glasbur, berättar hon om Arendts tankar, liv och gärning medelst olika dialoger. Spännande, laddade ordfäktningar, arroganta undanmanövrer och tillspetsade ordstrider, samtal, mellan vänner, makar, ovänner, ibland i telefon, ibland i historiska flashbacks från universitetstiden i Heidelberg när hon var Martin Heideggers favoritelev.
Alltså mest prat men högintressant prat om stora frågor som varje människa måste ställa sig.
För även om Arendt möjligen missbedömde Eichmanns sluga rationalitet är hennes tänkande om ondskan mer aktuellt än nånsin. Vår förblindande tendens att göra som ”alla andra”, som grupptrycket, omgivningens tro eller ideologi driver oss är lika farlig som alltid.
