Hon gick på Studio 54 ihop med Andy Warhol
Jennifer Clement skriver fjäderlätt – på gott och ont
Publicerad 2024-06-22 04.00
New York City på 1970-talet var smutsigt, farligt och fattigt men i dag är det ändå en mytologiserad tid. För trots, eller på grund av, allt det dåliga så var det en tillflyktsort för unga konstnärer, queers och andra utbölingar som inte fick plats någon annanstans. Det blev ett kreativt drivhus, där disco, hiphop och annan kultur som kom att ta över världen uppstod. Men så bröt aidsepidemin ut och så mycket bara dog, bokstavligen. Det är svindlande att tänka på hur mycket begåvning viruset tog livet av.
Jennifer Clement kom till stan som tonåring i slutet av 70-talet för att bli dansare. Hon hamnade mitt i denna kulturella strömvirvel – bodde ett tag på Chelsea Hotel, gick på Studio 54 och The Mudd club, rörde sig i samma kretsar som Andy Warhol, Jenny Holzer och Keith Haring.
En av hennes bästa vänner var konstnären Suzanne Mallouk, flickvän till erans superstjärna Jean-Michel Basquiat. Om det paret, och den tiden, skrev Clement år 2000 en memoar, ”Basquiats änka”, som kom på svenska 2016. ”Löftet om en fest” är en sorts prequel till den. Den har två delar, den andra handlar om åren i NYC. Den första handlar om författarens uppväxt i Mexico City och trots skimret runt New York-åren är det barndomsberättelsen som är bäst.
Jennifer Clement var nyfödd när familjen flyttade från USA till Mexiko. Hennes pappa var ingenjör och mamma konstnär och de levde ett privilegierat bohemliv bland expats, konstnärer och aktivister. De bodde i samma kvarter som Frida Kahlo och Diego Rivera hade levt i och konstnärsparets ande hängde kvar genom efterlevande vänner, i berättelser och saker de lämnat efter sig.
I det Mexiko som Clement växte upp i fanns en bottenlös fattigdom, mycket och oberäkneligt våld och landet hade ännu inte helt gått in i moderniteten. En fråga i folkräkningen 1970 löd: ”Bär du skor?”. Leprasjuka behandlades med böner och det var fortfarande gängse att gå till den ”spiritistiska kirurgen” Pachita för att få hjälp med ofrivillig barnlöshet (men inte ens hon kunde bota faderns alkoholism).
Allt berättas i mycket korta kapitel som sätter en scen, återger ett minne eller berättar om en vän. Även meningarna är ofta korta och med en saklig ton, vilket skapar en välgörande kontrast mot det fantastiska innehållet. Som: ”På en av festerna hade den brittiska poeten och surrealisten Edward James med sig två tama jättelika leguaner”, eller: ”När Blancas älskade husdjur dödades för att bli middag till familjen dog hon av sorg”. Clement gör inget för att förklara eller sticka hål på sin barndoms upplevelser, vilket gör läsningen lustfylld och rolig. Vänner rör sig i vida cirklar in och ur hennes liv och i dag känns det originellt med en författare som hänvisar till ödet. ”Löftet om en fest” är på gott och ont en fjäderlätt bok.
