Dö med penna i hand
Claes Wahlin läser Péter Esterházys sista bok
Publicerad 2018-05-03
Kärt barn har många namn. Fröken Bukspott, Lilla Knytet, Lilla Pytteslemmet, Älskogens Lady Carnaval och Babyhertz är några av de namn som Péter Esterházy kallar sin av cancer drabbade bukspottkörtel. I stället för att betrakta den som en ond inträngling, så söker han bli vän med den. Det är, med Esterházys ortografiska lek, en pas-de-dö som skildras i denna uppsluppna dagbok som rymmer knappt tio månaders anteckningar mellan maj 2015 och mars 2016. Esterházy dog den 14 juli 2016.
Han skriver om behandlingarna, möten med läkare och redovisar de plågor som cancern åsamkar honom. Han sover alltför dåligt, lider av egenartade svettningar, håravfall och brist på matlust, helt enkelt de sedvanliga konsekvenserna av cancerbehandling. Men sjukdomen är trots allt inte det viktiga i denna skildring, vilket till exempel framgår av att han noterar att han byter sjukhus, men inte minsta ledtråd till varför han gör det. Att skriva om medicinering och andra detaljer tycks helt enkelt för trist.
Vad som händer omkring honom utanför sjuksängen tar större plats, i alla fall de inledande månaderna. Han skriver en del om sina barn, förvånansvärt lite om sin hustru, men desto mer om vänner och deras besök. Likaså hur han tvekar inför men ofta genomför egna besök på diverse tillställningar eller uppläsningar.
Nej, Bukspottkörteldagbok handlar i första hand om vad cancern gör med hans skrivande. För det vill sig inte riktigt. Han hittar inte ord, minnet spelar spratt med honom. De texter han trots allt avslutar parallellt med dagboken är också av det kortare formatet, artikel- eller essäformat, som det tal han skrev till bokmässan i Göteborg 2015 och som där lästes upp. Något romanprojekt förmår han knappt tänka på.
Det respektlösa tonfallet, att vägra låta sjukdomen sätta dagordningen, går att läsa som att trots det förestående utsläckningen av livet så kan han bara, och vill bara göra det han alltid har gjort: skriva. Smeknamnen på bukspottkörtelcancern smittar av sig. Han kan söka en bok och erinra sig att hans dotter har den, som dessutom befinner sig i en annan stad. Han får en titelidé för en bok: Hur utrota din familj – en bok för nybörjare.
Så är kanske även denna dagbok i dödens skugga om inte en ny genre, så en vidgning: hur dö med pennan i hand samtidigt som jag skämtar om saken.
