”Ursinnet” är ett mörkt litet mästerverk
Erik Hågårds undergångsroman står och stampar som ett instängt djur
Uppdaterad 2023-12-08 | Publicerad 2023-08-31
Är det ett enda långt svindlande poem jag läst, eller rentav en 382-sidig hallucination? Berättelser om vad som händer efter att världen som vi känner den gått under gör sig ofta bäst som film, där själva skådespelarna trots allt är verkliga här och nu.
Och är det en Hollywoodproduktion, typ ”Waterworld” eller ”I am Legend”, kan man räkna med någon sorts lyckligt slut där åtminstone några människor kommer i hamn – ja, till och med Cormac McCarthy tänder i den fruktansvärda ”Vägen” ett flackande ljus mot slutet, efter en lång helvetesresa.
Men i Erik Hågårds andra undergångsroman – jag gillar inte ordet postapokalyptisk berättelse – finns intet annat än sönderfall, brist på sammanhang, total alienation och människor som inte kommer någonstans i den förödda värld som inte erbjuder någon flyktväg. Flera gånger var jag på god väg att ge upp läsningen, boken står ju och stampar som ett instängt djur i ett avlägset nu, men romanen vägrade släppa taget om mig. Kanske därför att den är helt kompromisslös i sin svartsyn.
Hågård säger inte ett ord om hur världen, maskinvärlden som en gång var ett paradis som gav varje barn vad det behövde, störtade samman. Domedagen har fallit för länge sen, kanske för sekler sedan, eller för tusen år sedan. Extremväder förmörkar himlarna, havet stiger, skogsbränder härjar. Den namnlösa huvudpersonen arbetar på Firman, vars affärsidé verkar vara att ta tillvara överblivet material från en svunnen civilisation, men vad arbetet egentligen syftar till förblir oklart även för honom själv: ”all ledighet är väntan på att jobba, allt jobb är väntan på att slippa.”
Firman äger de anställdas liv. I långa stycken är ”Ursinnet” en arbetarroman från ett framtida helvete där ingen kollektivism finns kvar. Höghuset där han bor i en modul är ”ett torn av stenkistor”. Samtidigt pågår något slags permanent krig.
Länge grubblade jag över varför boken heter ”Ursinnet”. Titeln syftar inte alls på någon vrede över sakernas tillstånd. Ursinnet ska uttydas som just ett slags ursprungligt sinne, för naturlig empati, fred med jorden och med andra levande varelser. Då och då skymtar tanken på ett urtillstånd som dröjer sig kvar som vaga signaler genom nervsystemet, från en tid innan allt gick fel.
”Ursinnet” är helt enkelt en enda lång anklagelse mot den antropocentrism som drivit oss ut i ett krig mot naturen, skapelsen, livet självt och omformat till och med själva berggrunden. Här upphör Antropocen: Homo Sapiens har segrat sig till döds. ”Vi är de enda skadedjuren någonsin”, konstaterar huvudpersonen.
Hågårds roman är samtidigt en berättelse om själva svårigheten att berätta: Hur berättar man en trasig värld? Hur skildra sjukdomen inifrån sjukdomen? Berättandet faller sönder när världen faller sönder. Ofta kokar huvudpersonens anteckningar ner till återkommande uppräkningar av ting och omständigheter, bara några orubbliga substantiv och frånvaron av verb låser världen: ”Kvicksilver, gummirök, svarta havet.” Eller: ”Dödsblå himmel och ödehus, svart glas och stenlaminat.”
Går det att återberätta en roman som inte har någon berättelse? Eller skriva om en sönderslagen värld? Om det dilemmat är en exakt diagnos på vårt nuvarande tillstånd är vi illa ute, riktigt illa ute. För många år sedan konstaterade marxisten Fredric Jameson i ett yttrande som jag alltid försökt värja mig mot men som kan vara sant: ”Långsamt börjar vi inse vidden av en historisk situation i vilken vårt samhälleliga liv som helhet i ökande grad är oförenligt med själva språkets och det individuella uttryckets förmåga.”
Tar Hågårds roman tag i mig för att den gestaltar det omöjliga i ett berättande som förmår greppa vårt eget framtida öde såsom det ligger gömt i denna samtid?
Till slut, efter att ha kämpat mig igenom travarna av döda substantiv, börjar jag tro att jag läst något av ett mörkt litet mästerverk.
