Lugn känns igen även när hon inte känns igen
”Inte alls dåligt” är en mörk och skarpt sorgsen bok
Uppdaterad 2022-10-06 | Publicerad 2022-10-04
”Det var inte alls dåligt.”
Så löd Kristina Lugns omdöme om en packe opublicerade dikter och utkast som hon bläddrade igenom kort före sin död.
Därav titeln på den volym som kommer ut i dagarna, med texterna sorterade och ordnade så gott det varit möjligt, av förlagets Eva Bonnier, Lina Rydén Reynols och Berit Åberg.
Det rör sig alltså inte om någon genomförd diktsamling, även om här finns en hel drös flygfärdiga nummer. Upprepningarna är ganska många, men fullt njutbara och närmast att betrakta som spännande byggbråte att vända och vrida på för läsaren.
Själv fastnar jag bland annat för hur ordet ”skälmroman” söker sin betydelse i materialet, än här, än där:
”Var inte rädd. Du är inte så farlig. / Tro inte att du kan ge upp. Du är bara / ett av radsluten i vår vandringssägen / om människan. / En skälmroman jag vill vara med i.”
Skälmroman är alltså äldre svenska för pikaresk, en berättelse som består av lösryckta episoder. Bengt Linders odödliga böcker om Dante och Tvärsan kan vara ett exempel, eller Satyricon av romaren Petronius.
Visst är det möjligt eller till och med ackurat att betrakta livet som en skälmroman, men om jag förstår Lugn rätt så handlar det snarare om jagets längtan efter samhörighet och sammanhang, efter att få ingå i en avrundad berättelse med lyckligt slut. Kanske såg hon Svenska Akademien som en skälmroman?
Här finns också andra byggbitar att ge sig på, en bror, en begravning, ett spökande släktgods, en pansarstyrka som dundrar rätt in i sommarlovet, men också en osäkrad skirhet som bryter effektfullt mot Lugns gängse och hjärtligt självironiska idiom:
”Som ett guldbroderi är din röst / en silverskrift på mitt gråa papper. / I dina trädkronor kärlek. / Bläck och blyerts / så länge isen ligger kvar. / Välsignade vinter / som bevarar din skrift. / Ögats färg. / Universum ingår i existensminimum. / Allt detta och himlen därtill.”
För den läsare som liksom jag är svårt förtjust i hennes bildmässiga espri erbjuder boken ett överdåd
Visst är det fint? Och vilken poet förutom Kristina Lugn hade väl fått en folkhemsk byråkratglosa som ”existensminimum” att ligga så naturligt och klangmässigt perfekt i sin dikt? Eller klämt in en blinkning till Sylvia Vrethammar på sista raden?
Lugn känns igen även när hon inte känns igen, kort sagt, och för den läsare som liksom jag är svårt förtjust i hennes bildmässiga espri erbjuder boken ett överdåd. Mycket stannar förstås vid diktsplitter, hugskott, uppslag, men just därför blir det också så tydligt att Lugns konstnärliga impuls till stora delar är av visuell natur: ”Av hela långa dagen är bara en soppåse kvar”, ”Jag stod på onsdagens försättsblad / finklädd och glad”, ”I skamvrån sitter hustomten / och griljerar”.
Rörande den där tomten så dyker han upp på flera ställen. En elak liten jävel, som det tycks, med sina flottiga fingrar i sådant som har med åldrandet och döden att göra, texternas huvudspår, eller i alla fall det spår som förlagsmedarbetarna lagt i dagen:
”Prata inte om mig ibland / låt allting handla om mig / Släpp mig inte ur sikte / när jag är borta.”
Inte alls dåligt är en mörk och skarpt sorgsen bok, och bitvis påminns jag om svärtan i Lars Noréns lyriska återkomst i Stoft från 2016. Precis som hos Norén tvingar sig ändå något ljust och trösterikt fram hos Lugn, i umgänget med barn och barnbarn:
”Jag har ju lovat att vi ska gå ut och gå med din nya dockvagn. / Det skulle vara ansvarslöst av mig att dö i det läget.”
