Guldkorn från en egensinnig språkmaskin

Elis Monteverde Burrau är en underhållande skojare

Av: Barbro Westling

Publicerad:
Elis Monteverde Burrau (född 1992).
Foto: Militza Monteverde
Elis Monteverde Burrau (född 1992).

Det spratt, blomstrade och överraskade i språket på studs i Elis Monteverde Burraus debutroman för något år sedan. I De äter ur din hand, baby fortsätter debutens språkglada ”vi” att få till stämningar som går utanpå det mesta, och som sen helst accelererar. Det är mycket vi som vet att vi älskar varandra så mycket och eventuellt också vet varför.

Men EMB har lagt till ett lager. Nya boken är bitvis skriven som den internationellt kända konceptfotografen Cindy Shermans dagböcker, vilket ändå inte betyder så mycket.

”Bitvis” är nämligen nyckelordet då texten, inte utan förtjusning, dröjer vid alla sina spridda förberedelser och avslutningar. Många äro paratexterna: dedikation, undertitel (överstruken), citat (fyra stycken), förslag på titlar (drygt en sida), brasklapp, innan vi kommer till prologen (20 sidor).

Och då är det ändå inte dags för romanen utan för att följa den frejdiga uppmaningen ”Låt oss urvattna romanen med inklistrade dikter”(#1 till #10) varpå följer två epiloger och, förstås, ett appendix.


EMB är en skojare och han underhåller, till synes bekymmerslöst, med sin egenhändigt hopsatta språkmaskin. Den öppnar gapet för det som kommer i dess väg, tuggar, smakar och spottar ut. Buskis, cancer, äta socker ur en plastpåse, ett inverterat maskeringsförbud, hjärtats protes och evig exklusiv namedropping.

Han använder och återanvänder det som lät bra. Ett ord kommer ur ett rim, ett annat försvinner i en motsägelse. I båda fallen är det reflexartat, ändå undvikande en tröttande automatism.

Här finns urskiljning och obehagligt långtgående bearbetning, författaren är förvisso närvarande. De många parenteserna kan rymma insikt, rytmen sitter ofta vackert, passager tål gärna läsas separat. Metodens hemlighet ligger i det termitiska, det parasitära uppmärksammandet och idoga malandet som behändigt rör sig över små ytor.


Bokomslaget kopierar rakt av den ansedda serien ”Atlantis väljer ur världslitteraturen” och produktplacerar därmed De äter ur din hand, baby bland de internationella klassikerna. Jag vet: Skojar.

Men hur mycket texten än poserar att den inte vill eller bryr sig, och hur mycket jag än lessnar på upprepade grimaser och jätteironi, har denna bok sina verkliga guldkorn och garanterat skulle jag småle minst en gång på varje sida, skulle jag läsa boken igen.

Publicerad: