... och vad är det som händer?

PIA BERGSTRÖM hör Kristian Lundberg predika

helskärm

"Vad är det som händer? Det är som om en mörk skugga plötsligt hade rest sig upp i det starka solljuset. Det är ett nytt land som avtecknar sig."

Så skriver poeten Kristian Lundberg på fliken till sin roman Eld-ätaren, en melankoliskt reflekterande kriminalroman med Malmöpolisen Nils Forsberg i centrum. Lundberg planerar fem böcker om Forsberg, och hans ärende är, enligt egen utsago, främst samhällskritiskt. Han vill synliggöra de villkor som föder kriminalitet: missbrukarnas och de psykiskt sjukas inferno, illegala invand-rares och skyddslösa barns situation. Och en annan mer kollektiv process: hur vi alla "äter varandra". Med lyriken är det omöjligt att diskutera dessa frågor, påstår han.

Ändå låter han Forsberg ha originalupplagorna av Sonnevis diktsamlingar i sin bokhylla, bredvid böckerna om boxning, alkoholberoende och fackböcker om polisyrket. Sonnevi har aldrig behövt skriva deckare för att tala om missförhållanden i världen.

Nåväl. Lundberg låter sin hjälte vara en ganska desillusionerad typ. En som själv fallit och stött i botten. Forsberg har suttit i fängelse för att han hotat döda en lokal journalist som lurat ur honom polishemligheter på krogen. Krisen gjorde att Forsberg fann Gud och gick med i AA. Han är numera nykter alkoholist och får andliga råd av en katolsk abba.

Lundberg skriver sällsynt bra. Rastlöst, allvarligt med känslighet för Malmös miljöer, novembers dagrar och vanliga polisers vanmakt inför återfallsbuset: darriga, tandlösa pundare, stinkande alkisar som inte minns att de slagit ihjäl nån, misshandlade kvinnor som inte vågar anmäla livskamraten. Men Forsbergs vånda, hans tankar om livet, om spritbegäret, våld och död (till exempel hur ytterst få mord som begås av lust och kall beräkning) samt författarens metakommentarer (som faktiskt är lite svåra att skilja från Forsbergs filosoferande) tar upp närapå tre fjärdedelar av Eld-ätaren. Själva mordgåtan, att sex barn hittas döda, nakna på en hundrastplats, blir snarare bisak än huvudsak. Deras lidanden och skälen till att de mist livet är inget som Lundberg ältar, de är bara symptom på en större sjuka. Och visst kan man väl se de flesta mord så. Men en kriminalroman med mer predikan än spänning blir på något sätt en besvikelse, hur sannfärdig den än är.

Vad förmår en sån som Forsberg mot det nya Europas växande skuggvärld? Vilken hjälp kan han få av sin Gud? Kanske är hans böner egentligen intressantare än långrandiga, blodsniffande bovjakter? Jag blir i alla fall ganska nyfiken på nästa bok.

Roman

Pia Bergström