Det är dags för Hesselholdt att vända blad

”Sopa ihop löv mot vinden” hittar inte sin form

Publicerad 2023-03-15

Christina Hesselholdt (född 1962) debuterade 1991 med ”Køkkenet, gravkammeret & landskabet” och har gett ut flera prisbelönta romaner.

Christina Hesselholdt är med sina femton böcker en av Nordens mest hyllade författare och ändå är det många som inte känner till henne här. Nu kommer hon med en ny bok på svenska efter genombrottet, den fenomenala romansviten ”Sällskapet” (2017) och den Nordiska rådet-prisnominerade romanen ”Vivian” (2020), alla översatta av den stilkänsliga Ninni Holmqvist.

Tidigare läsare kommer att känna igen sig: ”Sopa ihop löv mot vinden” är en fristående fortsättning på ”Sällskapet”. Alter egot Camilla med vännerna Alma, Alwilda, Kristian och Edward återuppstår med sina oförutsägbart meandrande monologer och småaggressiva repliker. Det finns många saker att glädjas åt här: 

Huruvida en öppen byrålåda betyder självmord eller inte. Kristian som bara äter lila mat. Camilla som lyfter sin mormor i ett brandmansgrepp. Morfadern som greppar tag om katten som stryker sig och kröker sig genom hans hand. Kapitelrubrikerna!


Bråddjupet och den språkliga finurligheten tyngs dock ner av de många samtidskommentarerna om artutrotning och djurtortyr – ”hela vår förvridna värld i sitt vansinnessprång mot avgrunden” – som får dem alla att gå dubbelvikta av nostalgi och dåligt samvete. Utom författaren Alma som citerar okänd poet: ”All around the world/ men with dangling penises/ are killing each other. / I think / I will go to the library / this afternoon.”

Det är förstås medelklassen som Hesselholdt låter kivas i typisk begåvad metareflektion som blir tradig efter hand, även när det är witty och vackert, eller just därför.

Det är lika vackert som när författaren Alma i ett litteraturpristal med Woolfsk extas och Aspenströmsk förundran liknar skrivandet vid en trädgård. Det är ett rikt, precist och vältaligt flöde, men ändå på något sätt klichéartat, alltför nostalgiskt.


Och varför måste hon citera och namedroppa författare helt i onödan, exempelvis Annie Ernaux – ”Minnet är en hejdlös rekvisitör” – något som i sig påminner om en generisk nobelprismotivering. Det känns ängsligt när boken redan gestaltar en sån detaljerad minnesrekvisita: Camillas pappa, en samlare och läsare, har dött och lämnat efter sig en utställning med tjugosex föremål som Camilla i sin sorg försöker nagla fast innebörden av. Hon döstädar och pular med dessa ting, medan Alma försöker få henne att släppa (knyta ihop påsen, sorgen, boken). Hur talande tillståndet än är blir det inte riktigt intressant. Tanken slår mig att det känns internt, som om det självbiografiska stoffet inte hittat sin form. 

Jag tror ändå många läsare kommer att få insikter och njuta av ”Sopa ihop löv mot vinden”. För egen del hoppas jag att Hesselholdt nu vänder blad.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.