Når inte fram till de egna smärtpunkterna
Björn Wimans nya bok skärskådar tuberkulosen och folkhemmet
Publicerad 2022-10-13
Svenska språkets sorgligaste visa måste vara I en sal på lasarettet. Med förrädiskt barnvänlig melodi tonsätts en liten flickas död i tuberkulos. Björn Wimans bok är en essä med undertiteln En berättelse om min mamma, tuberkulosen och folkhemmet. Essä i ordets bästa betydelse, en skriftställning med utgångspunkt i det personliga som söker svar på en brett ställd fråga.
”Finns tuberkulos fortfarande?” dyker upp som förslag vid en sökning. Ett av Wimans viktigaste ärenden är upplysning om att sjukdomen fortfarande skördar 1,5 miljoner liv varje år och att vaccineringen, diagnosmetoderna och behandlingen inte utvecklats sedan 1970-talet.
Tbc samspelar på ett ödesdigert sätt med hiv och denna blandinfektion är i dag ett betydande hälsohot i Sydafrika och Ryssland. Wimans tes är att den rika världen lyckades häva tuberkulospandemin och därefter slutade bry sig. Det saknas ekonomiska incitament att rädda liv i Indien eller Tadzjikistan.
Jag tänker att den globala folkhälsan kräver globala resurser. Men både Indien och Ryssland är välutvecklade länder som hade kunnat satsa på medicinsk forskning de är direkt berörda av. Texten stannar dock vid en slentrianmässig kritik av västvärlden.
Wiman lämnar annars inte en enda vrå av temat obelyst. Han utforskar det svenska bekämpandet av sjukdomen med utgångspunkt i sin familjs historia, analyserar imponerande många aspekter av folkhemmets ideologi tillämpad på bekämpandet av den farsot som tuberkulos var i Sverige ännu så sent som 1950-talet.
Tyvärr går analysen i ett ändlöst cirkelresonemang. Visst var det bra att staten ingrep auktoritärt. Men omsorgen var uppfostrande och anstruken av moralism vilket inkräktade på individens frihet. Fast friheten att smitta andra behövde begränsas och staten måste träda in för att rädda kollektivet.
Sanatorierna är en naturlig tyngdpunkt för boken och Wiman ger en gedigen och djup bild av sanatoriekulturen i konsten, av de metaforer som förknippas med sjukdomen: kriget mot smuts i direkt och överförd betydelse, stigmatiseringen av de sjuka, febern som mardröm och erotisk lockelse.
Ett av bokens starkaste avsnitt handlar om tbc-utbrottet på en förskola i Stockholm 2005. Som i en brännpunkt samlas här brist på beredskap, naivitet, krav på panikartade verkningslösa åtgärder. Det är synd att avsnittet inte inleder boken, det hade varit ett bättre draglok för läsningen som tyngs av sitt faktaöverflöd.
Författarens mamma står i centrum för berättelsen och flera familjehemligheter avslöjas. Tystnaden och skammen är vanliga när det gäller smittsamma sjukdomar. Men kan det rentav vara en ynnest att få glömma sina trauman?
Trots det personliga anslaget saknar jag hjärtat i en bra essä: berättarens egna smärtpunkter. Trauman är hårdvaluta i vår tid och jag lämnar I en sal på lasarettet med det outsagda kring känslorna av tvivel, beundran eller besvikelse som en mammas robusta vägran att bära en offerkofta kan väcka.
