Dåre på kontorstid

Aase Berg om Kristian Lundbergs inspirerande bok om poesi och
livet som poet

Om vi levde i ett samhälle med intelligens och självbevarelsedrift skulle poesin kunna vara en bred, folklig genre. Likaså poetiken. Men i dagsläget är poetiken ännu smalare än poesin.

Poetik är texter som resonerar kring poesiskrivandets filosofi och praktik.

På ytan handlar Kristian Lundbergs nyutkomna bok om att skriva och läsa poesi. På djupet handlar den om livserfarenhet. Poesin är en murbräcka för känslomässig nyanseringskonst och språkets utveckling, den sätter ord på det ordlösa och avslöjar på så vis makten samtidigt som den utvecklar mänsklig mognad.

”Det är först när dikten rent konkret finns på ett papper eller över en boksida som jag kan börja ana vad den vill säga mig. Den framkallar det i mig som jag inte alltid ser, den del av mig själv som jag inte alltid vill kännas vid.” Lundberg skriver om det komplexa växelspelet mellan biografi och utopi, mellan konkretion och mysterium. Och om poesins mycket speciella förhållande till tid.

Poeten lever sin text. Det är ingen kliché. Också i mellanrummen, i tristessen, i sorgen formas dikten: ”Också när du inte skriver så är du faktiskt en människa omsluten av en process av skrivande.” Inte många jobb har denna mäktiga gåva, detta straff inbyggt i sig: att leva sitt arbete, arbeta sitt liv. Om fler yrken vore så organiska skulle vi inte behöva dividera om livspussel och utmattningsdepressioner. Å andra sidan: Att ständigt söka kunskap samtidigt som orden aldrig helt kan nå fram till livet är en uppgift som gränsar till vansinne. Lundberg föreslår att man ska bli dåre på kontorstid (ja, det funkar faktiskt), och skriver: ”Vi som tvingas in i det smärtsamma tomrummet mellan ord och verklighet blir antingen författare eller språkfilosofer eller fängelsekunder. Ibland en kombination av allt.”

Det finns visserligen ett antal punkter där jag vill bråka med Lundberg. Hans tro och min ateism går inte ihop, till exempel. Jag står inte ut med ordet ”nåd”, ett begrepp Lundberg förhåller sig nära till, i en underkastelsemystik som jag har svårt att ställa upp på som kvinna, eftersom det ingår i min livsuppfostran att hitta frihet i fångenskapen och jag är fan fett trött på det.

Som kvinna vet jag att nåd inte existerar. Det är kvinnan, inte gud, som är urmodellen för nåden. Ska problem lösas, så är det jag som får lösa dem. Det finns ingen fallskärm, ingen räddande ängel för mig, eftersom det är jag som förväntas vara den räddande ängeln.

Att jag ibland hamnar i klinch med Lundberg på det här viset gör läsningen extra intressant.

Lundberg har ett sätt att skriva som rör sig i cirklar, spiraler kring ett ämne. Poesin är ingen strategisk resa mellan utstakade punkter. Den är trevande forskning.

Jag tänker att den här boken, enkel och komplex på samma gång, onekligen har en spejsad målgrupp. Jag försöker definiera den: det måste vara en blandning av nybörjarpoet och gammal uv som vet allt. Det kliar i fingrarna på mig att skapa en egen poetik. Lundbergs resonemang sätter alltså i gång lusten till att skriva med och mot och vidare – vad mer kan man önska sig?

Aase Berg

Kristian Lundberg är kritiker på Aftonbladets kultursidor, därför recenseras boken av Aase Berg, författare och kritiker i Dagens Nyheter.