Välmanövrerad ilska
Publicerad 2015-06-30
Ulrika Stahre om en essäsamling som skildrar det ensamma mammalivet
De är ensamma mammor, de möts och samarbetar i en förening i Göteborg.
De blir till genom och trots varandra, i Ann-Marie Ljungbergs både fjäderlätta och skrapigt tunga essäbok I fallinjen.
När jag lägger den ifrån mig har boken blivit vacker och klok. Men under läsningen blir jag ofta provocerad. Varför?
För att människor lämnas ut? Det vet jag ju ingenting om.
För att feministikonerna kritiseras, hårt? Ja, kanske. En del av mig vill förstås inte se Nina Björk dömas ut som medelklassfeminist som glömt prekariatet.
En essäbok är svår att göra rättvisa - lite som om jag skulle beskriva hela boken i skala 1:1, omöjligt. Och det är synd om den skulle reduceras till en debattbok, för det är den egentligen inte.
Ändå är det tydligaste innehållet politiskt: för fattiga, ensamstående kvinnor är allt prat om pappamånader och individualiserad föräldraförsäkring ingen förbättring, tvärtom. Eftersom den pappa som varken tar ut eller överlåter sina dagar har ett barn som får börja tidigare på förskola.
Och den mamma som förlorar dagarna får hitta en annan försörjning.
Boken är full av berättelser om de omöjliga ekvationerna, om arbetslöshet och ströjobb, försvunna föräldradagar och förväntade gemensamma vårdnader som inte fungerar.
Här återfinns förlorade politiska krav som höjda golv i försäkringarna (som om takets låga höjd skulle vara problemet, det är ju golvet, som letat sig ner i källaren, som är ett hån), vilka är helt rimliga.
Lika rimlig är den ilska mot medelklassfeministiska åsikter som artikuleras i boken.
Åsikter som inte kostar något. Bolagsstyrelserna och kvoteringen - vem tar den ens på allvar?
Jag läser I fallinjen parallellt med Helena Granströms debattartikel på Expressens kultursidor (23 juni).
Båda texterna vänder sig mot det jämställdhetspolitiska påbudet att föräldradagar ska delas så lika som möjligt. Granström av skälet att moderskapet då blir obsolet, hemlöst.
Ljungberg för att det inte går att föra likhetspolitik för att förändra strukturell ojämlikhet: risken att ingen tar ut de vikta dagarna är överhängande.
Så från två håll, det ideologiserat biologistiska och det prekärfeministiska, kritiseras den individualiserade föräldrapenning som Socialdemokraterna just tagit till sitt hjärta. Den som många feminister slogs för redan på 1990-talet.
Man kan förstås tillägga att utifrån ett queert perspektiv är individualiseringen också problematisk.
Dock: om den räddas genom att andra än vårdnadshavarna kan ta ut dagar så borde stjärnfamiljerna vara med.
Granström landar i den lite märkliga slutsatsen att moderskapet hotas av för mycket jämställdhet - i själva verket är till exempel amningsgraden högre hos jämställda par, vilket talar emot den mycket enkla slutsatsen att amningen går ner för att mamma inte längre är allsmäktig.
En helt annan position intas av Ljungberg, som är pragmatisk i förhållande till kön och föräldraskap.
Hennes essä handlar om mammorna, inte relationerna till frånvarande pappor. Ljungberg, som debuterade med den vemodiga Resan till Kautokeino och som också har skrivit kritik i GT, redogör tämligen osentimentalt för hur en förening, som är så nära livet som en förening för ensamstående föräldrar måste vara, blir ett mikrokosmos, ett samhälle i samhället.
Basen för essän är vid sidan av erfarenheterna i den ibland turbulenta föreningen (alla som suttit i en styrelse känner igen resonemangen) även Charles Taylors identitetsteorier och framför allt filosofen Victoria Farelds läsningar av dem. Identiteten skapas i en omväg genom andra.
Genom att erkännas av andra blir vi till. Och därför: en evig rörelse mellan det som är jaget och det som är vi:et. Eftersom förbindelsen mellan oss alla hela tiden omskapas på nytt.
Berättelsen om föreningen löper genom hela essän, dess mekanismer - samhällets, vi:ets mekanismer - granskas. En metafor för den förändring som till slut sker när alltsammans löses upp är tvålen som försvinner i badkaret.
Den som förvandlas till smet och vars frånvaro kanske inte ens berör en längre.
Ann-Marie Ljungberg håller balansen mellan det filosofiska, politiska och personliga. Hela tiden hotar essän att kantra men författaren manövrerar sina komponenter.
Titelns fallinje - den punkt där man kanske kan vila innan allt brister - är också en plats för själva skrivandet.
