Könskamp i konstvärlden

Kamp för acceptans och ärvda trauman i Siri Hustvedts senaste roman

helskärm

Att vara Harriet Burden är en börda, det hörs redan på hennes efternamn. Huvudpersonen i Siri Hustvedts senaste roman Den lysande världen är en mycket bildad kvinna, lång och bredaxlad, med fränt språk och det manliga smeknamnet Harry. Hon har passerat femtio och vill bli erkänd som konstnär. Naturligtvis är ingen på New Yorks konstscen intresserad av hennes verk.

Uppfylld av hämndbegär beslutar hon sig för att ställa ut dold bakom tre manliga konstnärsalias. Hon iscensätter ett maskspel och lånar skalet av tre män för att avslöja tyckarnas falska kvalitetsomdömen och visa hur konstnärens persona färgar deras tolkningar. Men att utmana patriarkatet är farligt, och tilltaget ger upphov till eruptioner när en av de anlitade frontfigurerna sviker.

Siri Hustvedt har lämnat det traditionella prosaberättandet från sina tidigare romaner som Sommaren utan män och genombrottet Vad jag älskade, till förmån för en mer post(o)modern form, där historien om Harriet Burdens konstskandal vecklar ut sig via minnesfragment - lösa anteckningar, citat, samtal och artiklar - som fogas samman i en fiktiv antologi.

Hustvedts romanfigurer är sorten som diskuterar böcker när de ligger på dödsbädden. Liksom tidigare rör hon sig kring frågor om konst och varseblivning och refererar flitigt till filosofi och neurologi.

Sitt öde till trots är Harriet Burden inte bara en tragisk hjältinna, därtill är hon onödigt besatt av status. Varför bryr du dig om vad de här idioterna tycker om dig, vill man ropa åt henne i avsnitten om megalomana, ljugande konstnärsmän och lättlurade recensenter. Men hennes revanschism är av den hårda sorten som slår rot i människor som litet för länge har varit i sammanhang som ignorerat dem.

Som genom en ödets ironi har Hustvedts egen författarpersona påverkat recensionerna av Den lysande världen. Den har på sina håll uppfattats som ett självbiografiskt vittnesmål om hennes kamp för acceptans och synlighet bredvid sin berömde make Paul Auster. Det är en föregivet feministisk läsning som förminskar en författare som sedan länge är ett världsnamn i egen rätt, och osynliggör romanens rikedom. Den lysande världen rymmer många av Siri Hustvedts specialgrenar som att skildra nyförälskelse, ärvda trauman och vuxna barns eviga famlande efter sina föräldrar. Hon beskriver känslor med vetenskaplig exakthet och klampar rakt på kärnan med sina cerebrala filosofireferenser. Det är hjärtekrossande obevekligt.

Lika sant - och orättvist - som att kulturvärlden täcks av glastak är att branschkritik sällan förhöjer ett verk. Jag tänker på det när jag samtidigt som jag läser Hustvedts roman lyssnar på Rikard ”Skizz” Bizzis nya EP och dränks i bitterhet mot musikindustrin och medier.

”Den lysande världen” är ingen enfrågeroman, men den är mer inåtvänd än de tidigare och lider bitvis av en viss rundgång. Det är en imponerande intellektuell uppvisning, men på slutet får känslan tack och lov vinna en liten seger över hjärnan.