Nu är det revolutionärt att försvara flyktingar

Medan högerns snöflingor gnäller blottlägger Clara Sandelind världens verkliga konstruktion

Petter Larsson

helskärm

Vinden vänder. De självutnämnda ”realisterna”, som ”vågar” se problemen med invandringen, har nu tagit makten och omvandlat Sverigedemokraternas program till regeringspolitik.

Sverige ska enligt Tidöavtalet bli EU:s mest repressiva land för flyktingar. De permanenta uppehållstillstånden ska dras tillbaka och göras tillfälliga, familjer ska splittras, asylsökande ska placeras i flyktingläger omdöpta till transitcenter, helst låsta, och deras redan skrala levebröd ska minimeras ytterligare. De ska tvingas betala en avgift för sin egen asylprocess och om möjligt berövas tolkhjälp och juridiska ombud.

De som får stanna ska sedan ha begränsad tillgång till sådant som föräldrapenning och barnbidrag. Myndigheterna ska bli skyldiga att rapportera papperslösa, lärare och fritidsledare omvandlas till polisangivare. Utlänningar som kan ha vistats årtionden i landet ska pressas att ”återvandra”.

Att vara flykting innebär nu att vara en undermänniska utan mer än minimala rättigheter.

I Agenda (16 sep) sammanfattar Jimmie Åkesson: ”migrationen ska erbjuda tillfälligt skydd för människor. Då får man en lägre levnadsstandard men man slipper dö”.

Inget av detta kommer att förbättra integrationen – tvärtom. Men det är heller inte poängen. Skapandet av flyktingen som en andra klassens person är det politiska syftet, eftersom det omvänt höjer de infödda svenskarnas status. Ni må lida av ekonomisk kris och klassförtryck och fan och hans mormor, men ni står i alla fall över de där andra. Det är rasistisk identitetspolitik i sin prydno.

Precis då ger statsvetaren Clara Sandelind ut en bok med titeln En god flyktingpolitik.

Före regeringsbildningen hade den varit ett sympatiskt inlägg. I dag är den snarast revolutionär, men faktum är att det var länge sedan jag läste en så realistisk bok. För medan snöflingorna till höger ojar sig över minsta krusning i gamla Svedala blottlägger Sandelind världens verkliga konstruktion.

Å ena sidan har staterna mutat in varje vrå av planeten. Å andra sidan har vi bestämt att människor har universella rättigheter, sådant som att andas, att äta, kanske också att rösta och tala och leva med våra barn.

Helt förutsebart och närmast oundvikligen skapas därför oavbrutet flyktingar: personer vars rättigheter kränks i den egna staten och som därför tar sin tillflykt till en annan.

Asylrätten är den säkerhetsventil som nödtorftigt löser konflikten mellan statssystemet och de universella rättigheterna. Vill ni ha suveräna stater och samtidigt upprätthålla mänskliga rättigheter? Då måste flyktingar få skydd i någon stat.

Därför, menar Sandelind, har också staterna en tung moralisk skyldighet att inte bara ge akut skydd, utan också i görligaste mån återställa vad flyktingarna har förlorat: ett hem, ett medborgarskap, ett värdigt liv.

Ja, skyldighet. Humanitet i alla ära, men detta ansvar väger långt tyngre än att agera frivillig räddare i nöden.

Dessutom är västvärldens stater ofta konkret ansvariga för flyktingkatastrofer. Tydligast naturligtvis med USA:s invasion av Irak, som skapade ett inferno av våld i hela regionen, lade grunden för Islamiska staten och sände miljoner människor på flykt. I ett sådant fall är det ju uppenbart att USA och dess allierade har ett direkt ansvar för flyktingarna.

Men man kan också tänka på de århundraden av kolonialism, som skapade oöverträffat välstånd i Nord och instabilitet och våld i Syd, strukturer vi fortfarande lever med och upprätthåller. Eller varför inte se på klimatflyktingarna? De människor som tvingas lämna sina hem för att den rika världen spytt ut växthusgaser sedan Newcomens ångmaskin såg dagens ljus.

Hos Sandelind hänger världen ihop, och det är denna sammanlänkning som skapar moraliska skyldigheter. De kan inte trumfas med sentimentalt snack om att skydda en nationell kultur eller av brist på pengar – i alla fall inte i en välmående stat som Sverige.

Det är en övertygande argumentation, men ofta lite abstrakt. Utöver självklarheter som att dela ut permanenta uppehållstillstånd och snabba medborgarskap, erbjuda asylvisum och inte splittra familjer är det oklart vad Sandelinds rättighetsfundamentalism skulle innebära. Har alla iranska eller saudiska kvinnor rätt till asyl? Har de miljarder som lever i politisk diktatur rätt att byta stat? Inte mig emot, men det borde klargöras.

Clara Sandelinds bok vänder förstås inga politiska vindar. Men den öppnar ögonen för verkligheten: flyktingen kommer inte att försvinna förrän antingen idén om rättigheter krossas eller statssystemet upphör.

Det förra ligger nog tyvärr närmast till hands. Se bara på döden på Medelhavet, taggtråden på Balkan, övergreppen i Libyen de överfulla flyktinglägren i Kenya eller Bangladesh eller Tidöavtalets rättighetsslakt.

Sandelind väljer det senare. Staterna måste stå tillbaka för människornas skull. En övernationell institution måste ta ansvar för flyktingarnas fördelning, statssystemet därmed delvis upphävas.

Dessbättre är det ingen oöverstiglig uppgift. Problemet är politiskt, inte praktiskt. Det stavas rasism och chauvinism, nu formaliserat i svensk regeringspolitik. Kring 40 miljoner människor är på flykt utanför sitt eget land. Det är en halv procent av jordens befolkning. Det skulle inte knäcka en enda stat om de fick ett nytt hem.

Utopiskt?

Det brukar heta så om saker man inte gillar.

Men verkligheten har en förmåga att tränga sig på. Fråga de miljoner ukrainare som med ett penndrag fick skydd i EU för ett halvår sedan.