Jobbet framför allt
Uppdaterad 2015-05-11 | Publicerad 2015-05-08
Elise Karlssons roman ”Linjen” en symbolladdad rapport från karriärstegen
Jag minns ilningen vid sista raderna i Roy Orbisons Working for the man. Genom låten arbetar jaget med något abstrakt, men mycket fysiskt och lågbetalt. Refrängen om att jobba för the man trallas fram uppgivet.
Chefen är såklart ett svin. Jaget vill till och med döda chefen men ”it wouldn’t be right”, någon sorts arbetarklassens okuvliga moral.
En fin låt men förväntad. Rollerna är etablerade. Tills jaget plötsligt avslöjar att det bara handlar om att vänta. Både chefens jobb och chefens dotter, ska en gång bli jagets. Jaget ska bli the man. Och så går det runt, runt.
Det skulle lika gärna kunna vara Emma i Elise Karlssons roman Linjen. Hon erbjuder hela sitt liv åt företaget. Stiger snabbt i hierarkin. Utanför är hon ingen.
Jobbet på företaget (de ägnar sig bland annat åt att framställa självhjälpsböcker) blir hennes tidigt i boken. Men det finns ett före. Hur lång tid detta före har bestått av är oklart. ”Sedan tog jag slut”, är sammanfattningen av Emmas tidigare kontorsjobb. Därefter är det som att hon sovit, och vaknat upp ur idet precis i tid till det nya jobbet.
Men det är ju inte vilket jobb som helst hon tar. Det är ett inglasat kontorsjobb med gott kaffe och snygga kläder. Hon börjar inte från botten.
Detta sätter i gång en rad intressanta frågor: Vem är hon? Varför vill hon ha jobb? Är riskerna i en byggnad (bränder, stölder och så vidare) värda de medel vi tar till för att reducera dem? Är Emma en konsekvens av sina arbetsplatser och osäkra anställningsformer? Frågorna är som sagt intressanta. Men jag är osäker på hur de förvaltas.
Berättandet hålls på en abstrakt nivå. Den allegoriska läsningen är nära till hands. Exempelvis finns en klassisk scen från Franz Kafkas Processen nästan identiskt återgiven. Prästen som berättar för Josef K om en man som väntat utanför en port hela sitt liv, bara för att få reda på att porten varit öppen hela tiden. Han lästes ju med tacksamhet allegoriskt, Franz.
Kontoret skulle kunna vara vilket som helst. Kollegorna är de man artigt hälsar på i korridoren. Det finns förstås en poäng med det, när det handlar om arbetsmiljöer som liksom vänder människor bort från varandra och gör dem till främlingar.
Jag undrar hur Linjen skulle sett ut om den vågade definiera sig själv i högre grad. Stå för att vissa saker är ”verkliga”. Ofta resulterar stilen i att jag har svårt att tro på något som händer. Allt är symboler. Billy, den stora kärleken, är inte en person utan en förbindelse med byggnadens väggar. Och kanske skulle den stora allegorin vara mer effektiv om ens de minsta detaljer fick vara konkreta: ”Men jag har också haft saker, gemensam egendom och berättelser man delar”.
Det är något med Emmas bakgrund. Hur hon upplever sig som annorlunda jämfört med kollegorna och därför jobbar dubbelt så hårt för att släppas in i värmen. Kanske har det att göra med den så kallade svenskheten, och hur mycket som krävs för att klamra sig fast vid den status man mot alla odds lyckats bygga upp i egenskap av osvensk.
Elise Karlsson tar sin företagsanda på fullt allvar. Hon är medveten om att ett förlöjligande av AW-kulturen skulle innebära för uppenbar positionering. Aktar sig noga för att vara övertydlig. Gråskalan äter sig in, från omslaget till den sövande tonen. Linjen är ett oklanderligt kompetent hantverk, som lyckas lite för väl i gestaltningen av tristess.
