Frodas i direktsändning

Petter Lindgren läser Gloria Gervitz överraskande Migrationer

Publicerad 2018-06-13

Gloria Gervitz (född 1943) har skrivit på samma dikt i över 40 år. Nu kommer en ny version på svenska.

Att den senaste ­versionen av Gloria Gervitz livsverk Migrationer dimper ner medan gullregnet regnar och lupinerna lupinar, för att tala jäderlundska, ser ut som en tanke. För här ställs läsaren inför en poesi som både prunkar och förtvinar i direktsändning.

På det hela taget är det dock samma stycke tomtmark som förut, samma verk. Sedan Migrationer påbörjades 1976 har ett flertal av Gervitz senare diktsamlingar ympats in i textkroppen, medan annat arbetats om eller klippts bort. I poetens hemland Mexiko har verket hittills tryckts i ett halvdussin versioner, och på svenska kom det ut för första gången 2009, i en tvåspråkig utgåva översatt av Magnus William-Olsson och Ulf Eriksson (Wahlström & Widstrand).


I den färskaste varianten, tolkad av Hanna Nordenhök, har bland annat versaler och avdelningsrubriker gallrats bort, och det är tydligt att Gervitz har strävat mot ett mer naket uttryck än tidigare. Stilen framstår som än mer intuitiv och lockar också till en kvickt framflytande läsning snarare än till ett metaforiskt lodande på stället, som när man exempelvis ställs inför en dikt av Tomas Tranströmer.

Svensken kan tyckas som ett apart jämförelseobjekt, men trots olikheterna förefaller poeterna ändå dela en likartad och närmast förmodern syn på poesin som ett slags membran som medger transport mellan inre och yttre, mellan då och nu och mellan levande och döda.


Det är i alla fall så jag väljer att läsa Migrationer, som en föränderlig och genomsläpplig vävnad (en postmodernist skulle kanske hellre tala om dikten som en sorts flugfångare) för migrerande mening och febrig åtrå. Med diktens hjälp frambesvärjer Gervitz ­inte bara sin barndom, sina förmödrars ansikten och den svunna judiska värld som skymtar bakom dessa, utan också en drömd älskare. Självberöringen, onanin, är ett återkommande tema men fungerar också som en sorts kontaktpunkt där nuets lövskuggor flätas in i skildringen.


Tillsammans bildar motivkretsarna ett poetiskt grönskande över alla breddar, en lyrisk tummelplats för gervitsarna i Gervitz och för läsarna i läsaren. Det är fantastisk poesi, helt enkelt, underbart frodig men också fylld av överraskningar. Plötsligt kan det glesna mellan träden och kvar där på sidan står då bara en liten strilande diktfontän av lika delar svalka och vemod:


”Det finns en svindel i detta ljus
dagen störtar fram
och svalorna korsar ögonblicket”

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln