En ond skugga i drömmarnas land

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-04-28

Javier Bardem som mördaren Anton Chigurh i filmversionen av ”No country for old men”.

Western som genre utmärks av ett antal beståndsdelar. Män i hatt som rör sig till häst inom ett avgränsat geografiskt område, en sheriff och en saloon, om det utspelar sig i Nybyggaramerika. Rent tekniskt drivs historien framåt av en jakt. Men när jag försöker tänka efter vad som varit målet med jakten i de westerns jag minns på rak arm blir jag osäker. I The Searchers jagade Ethan Edwards ( John Wayne) en systerdotter tillfångatagen av indianer. I Hang ’em high spelar Clintan Jed Cooper, sheriff på jakt efter de avskum som hängde honom (men misslyckades). Ang Lees filmatisering av Annie Proulxs novell Brokeback mountain utmanade inte bara överenskommelsen att män som driver fårhjordar måste vara heterosexuella, den utmanade det etablerade berättargreppet. Den stannade upp och fäste blicken på detaljer och blev så skön och unik just därför.

Cormac McCarthys westernroman No country for old men, tajt filmatiserad av bröderna Coen häromåret, består av jakter som flätas samman. Ett gäng slaktade mexikaner och ett stort parti heroin hittas i en av gud glömd stenöken, på gränsen mellan USA och Mexiko av Vietnamveteran Llewelyn Moss, vars egentliga ärende var att jaga antilop. Nu kommer han i stället hem med en väska full av dolares, och jakten kan börja. I hälarna får han historiens kanske mest vedervärdige mördare, Anton Chigurh. En samvetslös man utrustad med psykopatens grandiosa självuppfattning (”Jag är någon som är fullständigt pålitlig och helt ärlig”), en ond skugga som kan springa skottskadad upp för fem trappor utan ansträngning.

Historien varvas med reflektioner av sheriff Ed Tom Bell som blickar ut över ett land som håller på att slitas samman av våld och droger. Betraktelser som då och då får mig att vilja avbryta och säga vet du, det blir mycket värre. För McCarthy har förlagt händelserna till början av 80-talet, inte riktigt klart när eller varför. Små anakronistiska plumpar gör att jag börjar agera faktafröken. Är det troligt att en lantissheriff hade en mobiltelefon 1980? Jag grunnar också över varför en så effektiv mördare som Chigurh väljer ett så klumpigt vapen som en slaktmask. Och varför en van jägare som Moss ger sig ut i öknen utan vatten.

Men mellan dessa irriterande detaljer, och mellan meningar som är så sparsmakat korthuggna att de i sina sämsta stunder blir banala, finns en innerlig och vacker sorgesång över ett land spunnet av drömmar.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.