Detta är vänstern som behövs i Trumps USA
Pierre Schoris biografi över Carl Sandburg spretar men är ideologiskt intressant
Publicerad 2023-03-11
En gång var man sexton år och läste Carl Sandburg.
Chicagodikterna förstås. Och den om dimman som nalkas på små kattassar. Gråa ljus i en kvinnas undrande ögon. Döden som ska bryta av sina klor på något man har behållit.
Vackra och enkla ord. Rak och renhårig poesi, men mer än så:
”Hela världen var dimma en gång för länge sen och en dag skall allt bli dimma igen./ våra skallar och lungor innehåller mera vatten än ben och vävnader/ och alla diktare älskar stoft och dimma därför att alla de sista svaren/ har sitt ursprung i stoft och dimma.” (Övers. Elmer Diktonius).
”Slummen får sin hämnd” heter Pierre Schoris bok om Sandburg. Titeln överraskar: Carl Sandburg var långt ifrån någon hämnare. Han var en amerikansk poet och socialdemokratisk ombudsman som med åren förvandlades till ett aktat och prisbelönt nationalmonument.
Men det Schori har skrivit är ingen biografi: det kan gå trettio sidor utan att huvudpersonen syns till. Boken har undertiteln ”Drömmen om ett demokratiskt Amerika” och det är mycket som ska få plats: Förhållandet mellan Sverige och USA, socialismens öde i USA, staden Chicago och dess skildrare. Många människor trängs på sidorna: Jack London, Nelson Algren, Oscar Wilde, Upton Sinclair, Sinclair Lewis, Langston Hughes. Svenska poeter som på tjugotalet förlöstes av Sandburgs fria vers: Artur Lundkvist och Harry Martinson. Vidare Leo Trotskij, Tage Erlander och Olof Palme. Och finns det en rolig historia att berätta är knappast Pierre Schori man att motstå frestelsen: vill du veta vad Lyndon Johnson sa till Groucho Marx är detta boken för dig, även om det inte har det ringaste med vare sig Carl Sandburg eller demokratin att göra.
Sandburg var andra generationens invandrare, född av svenska föräldrar i Galesburg, Illinois 1878. Slutade skolan som fjortonåring, tog värvning i spansk-amerikanska kriget 1898 och fick genom det plats på college. Började publicera dikter 1904. Anställdes som ombudsman i det snabbt växande socialdemokratiska partiet 1907 för en lön av tre dollar i månaden plus utgifter, reste runt i Illinois och organiserade partiavdelningar. Han fyllde sina anteckningsböcker med argument och statistik, men också med uppsnappade skrönor och visor på dialekt och bruten engelska.
1914 slog han igenom som poet, ett par år senare lämnade han partipolitiken för att försörja sig som journalist i Chicago. 1917 bröt Sandburg med socialdemokraterna på grund av att de motsatte sig att USA gick med i första världskriget. Enligt Schori såg Sandburg kriget som en kamp mot fascismen. Men det kan knappast stämma, 1917 var fascismen inte uppfunnen. Däremot hade det blivit farligt att räknas till de röda, hundratals amerikanska socialister lynchades eller dömdes till tjugoåriga fängelsestraff som landsförrädare.
Carl Sandburg tog aldrig avstånd från sin ungdoms ideal, däremot fann han sig utan svårighet tillrätta som okontroversiell nationalskald. Han författade en tjock biografi över Abraham Lincoln, skrev poesi och sagor för barn och sammanställde en betydelsefull samling folksånger, ”The American songbag”. Han var en lysande sångare av traditionella visor och visfragment – lyssna till exempel på ”Wanderin’” eller ”Boll Weevil” på YouTube!
För en svensk författare som vill resonera om den amerikanska vänstertraditionen är Carl Sandburgs liv och verk en förnuftig utgångspunkt. Pierre Schori är en idag ovanlig socialdemokrat, frispråkig företrädare för en självständig svensk utrikespolitik i traditionen från Olof Palme och Östen Undén. Flashbackhögern kallar honom följaktligen diktaturkramare och Amerikahatare. Men i boken om Carl Sandburg får Schori möjlighet att gestalta sin – och så många andra svenskars – innerliga kärlek till amerikansk litteratur och folklig demokrati.
Socialismen må vara internationalistisk i teorin. Men i varje nation formerar sig en vänster efter sin egen tradition och sina egna möjligheter. Den amerikanska socialism som krossats runt 1920 återuppstod i 1930-talets fackliga organisering, i medborgarrättskampen och antikrigsrörelsen .
När amerikanska socialister resignerar hamnar de – som Carl Sandburg – ofta i det demokratiska parti de en gång så djupt föraktade. I bokens sista kapitel resonerar Pierre Schori om motsättningarna i dagens USA: På ena sidan står kapitalet och Trumps republikaner, på den andra Joe Biden som värdig arvtagare till Franklin D Roosevelt, en pålitlig allierad när det gäller att genomföra de sociala reformer som generationer av amerikanska socialister stridit för. Schori talar väl för sin sak men jag har svårt att dela hans tilltro.
I en av bokens många utvikningar citerar Schori den skotske kritikern Andrew O’Hagans recension av en biografi över Nelson Algren: ”När nu alarmklockorna ringer, när immigranter och fattiga är under attack, finner vi hur ljuset från en glömd författare skiner för nya läsare.”
Citatet skulle kunna handla om den här boken. Det var några år sen jag läste Carl Sandburg. Det är fint att ha fått honom tillbaka.
