Efter den här boken är jag en annan

Masifi bygger en ny stat för dem som förvägras ett eget land

Elina Pahnke

helskärm

Ända sedan valnatten har jag haft svårt att hitta rätt ord för saker. Språket har känts söndertrasat och odugligt.

Hur är det möjligt att beskriva grymheten, när den plötsligt tilldelats helt nya benämningar – regeringsduglig, normal, ofarlig?

I min enfald har jag trott att en stat som börjar kompromissa bort själva människovärdet, förr eller senare kommer lämna människorna stumma. 

Men så händer någonting som väcker mig ur min dvala.

Eller någon, snarare. 

Hon heter Sorin Masifi, och hennes debutbok heter Staten systrarna dikten.

Det är som om någon drar ut proppen. Även när en stat förvridit sina ord till oigenkännlighet finns det alltid någon som kan återuppfinna smärtans språk. 

Staten systrarna dikten är den stora saknadens bok. I förgrunden finns familjens längtan efter ett land: Kurdistan.

Här finns exilens törst efter ett språk som kan beskriva saknaden. Och så finns här en syster. Hon, som det kurdiska folkets kamp komprimerad, familjens framåtrörelse:

”Nej. Det heter Kurdistan yan neman

Eller så kan alla avveckla sina stater

Du sa det som om du var en spartansk härförare

fast besluten att föra oss framåt”

I henne finns motståndets arv. Hoppet om att denna livslånga önskan om frihet inte ska vara förgäves.

Och så dör hon. 

Hon som skulle härbärgera drömmarna. Plötsligt ska även hon komprimeras in i detta otillräckliga språk och bli en påminnelse om sitt eget folks förluster:

”Med fingrarna i jorden tittar Da upp och säger 

på det här språket har de inga ord för en tidig död

De har inga ord för vackra lik, vackra liv” 

Det känns omöjligt att göra den här diktsamlingen rättvisa. Flera gånger tittar jag i försättsbladet för att försäkra mig om att det stämmer – debut? Snarare ”total förtätning” och ”100 år av sammanpressad historia”, som Sorin Masifi själv beskriver en annan kurdisk poet, Ahmed Arif. Han är en av många som dyker upp i Masifis bok, i form av översatta strofer som sprängs in i den egna poesin. Ständigt i dialog med de koloniserade folkens poetiska arv frågar hon: ”Förstår ni vad dikten förmår göra?”

Och ja, jag förstår det nu. Sorin Masifi ockuperar orden, bygger en ny stat för dem som förvägras ett eget land:

”För att rättigheterna förnekats för länge

Och för att drömmen har levt för länge

Och för att jag väljer att tro det, för att allt annat är ologiskt”.

Samtidigt som jag läser hennes poesi förvrängs språket utanför litteraturen. I Italien vinner fascisterna, och genast börjar ledarskribenter dikta upp nya ord för vem Georgia Meloni egentligen är. Språket styrs av människor som inte vet någonting om sorg. Jag undrar hur de hade pratat om de också hade behövt resa sina barns gravstenar.

Jag letar efter svar hos Sorin Masifi.

”Varje dag måste man vidröra vreden

Ge den en bit bröd och vatten så att den inte blir blind”

I slutet av boken har hon blivit en annan. Det har jag också.