Historietjuven

Claes Wahlin

Claes Wahlin läser om en spännande men rörig stöldhärva

Det börjar 1996. På Sotheby’s auktionsfirma i London säljs en förstaupplaga av Newtons Philosophiae Naturalis Principia Mathematica från 1687. Den är högvilt för bibliofiler och säljs för 900 000 kronor.

Köparen är en svensk, som stolt reser hem och visar den för några vänner med samma bibliofila läggning. Bland dessa finns Sten G. Lindberg, bokhistoriker och anställd vid Kungliga Biblioteket.

Lindberg, som gick bort 2008, var en legend inom sitt fack och behövde bara kasta en blick på försättsbladet för att kunna redogöra för dess proveniens: från att ha varit i matematikern Jöns Svanbergs ägo kring sekelskiftet 1800 fram till hur verket i slutet av samma sekel donerades till Högre Allmänna Läroverket, numera Säveskolan, på Gotland.

Boken var alltså stulen. Man ringer skolbiblioteket. De ser efter om boken finns där den ska vara. Det gör den inte. Och ingen har upptäckt saken. Så börjar man att nysta i historien och ganska snart ­dyker namnet Ragnar Engeström upp. Han är tjänsteman vid RAGU, Riksantikvarieämbetets Gotlandsundersökningar. Han är också expert på antikviteter, allt från gamla mynt över böcker till möbler. Dessutom har Engeström ett fotografiskt minne, vilket gör honom till något av ett levande lexikon inom sitt område.

Engeström hade en stor samling med antikviteter, en samling som med åren växte. Mynt, rara böcker, möbler, konstföremål – ja, exakt hur mycket han hade är än i dag högst osäkert.

Han bodde i Visbys, och förmodligen Sveriges äldsta bostadshus, ett hus vars äldsta delar var från 1200-talet. Han umgicks med Visby-societeten och gav överdådiga, eftertraktade fester. Han var en man med kulturellt och ekonomiskt ­kapital.

Ragnar Engeström begick sin första stöld när han var tretton år. Han vann en mynthandlares förtroende, som lät honom komma och gå litet som han ville. Om denna förseelse av familjen, mynthandlaren och polisen betraktades som en ungdomssynd, så var det kanske inte så konstigt.

Ragnar var en smula sär som barn, höll sig för sig själv, men sög i sig kunskaper kring historia och antikviteter som imponerade på omgivningen.

I början av 70-talet hamnar han alltså på RAGU. De arkeologiska fynden på Gotland är många. En inte obetydlig del av dessa, beroende på, som det heter, bristande rutiner på ämbetsverket i kombination med det höga förtroende som Engeström åtnjöt, hamnade i hans egen ficka.

Det gör också de pengar som han omvandlar dem till på auktioner i Sverige och utomlands. Han var en aktad stamgäst på Bukowskis och Auktionsverket.

Upptäckten av stölden av Newtons Principia blev det som inledde uppdagandet av vad Engeström hade haft, och en bra tid efter upptäckten, fortsatte att ha för sig, i och utom tjänsten. Ett id-kort från Riksantikvarieämbetet öppnade dörrar. Dörrar till museum, universitetsbibliotek, privata slott eller till och med antikvitetsaffärer.

Engeströms charm måste ha varit betydande. Han ingav, med få undantag, förtroende. När det gäller exempelvis antikvariska böcker, så var det först under 70- och 80-talet som dessa började betinga riktigt höga priser på auktionsmarknaden. Varken universitetsbibliotek eller andra institutioner, som läroverket på Gotland, fann det nödvändigt med särskilda säkerhetsåtgärder.

Carl Johan Gardell och Stefan Simander har i Fallet Engeström – Mannen som plundrade det svenska kulturarvet, försökt redogöra för Engeströms karriär. En lång rad intervjuer med släktingar, bekanta och sådana som Engeström hade mer sporadisk kontakt med, kompletteras med polisprotokoll. Resultatet är en detaljerad, men inte helt glasklar, redogörelse för vad som förmodligen har hänt.

En fråga som de ställer sig, är hur det kom sig att Engeströms rofferi inte upptäcktes tidigare. Uppenbarligen visste i alla fall flera av de som arbetade vid RAGU att Engeström var skyldig till att en rad fynd försvann.

Cheferna höll honom om ryggen, möjligen hade Engeström en eller annan hållhake på dem. Det antyds att någon av dem kan ha varit homosexuell, en läggning som man i det lilla Visby på den tiden inte gärna skyltade med.

Engeström var en man höjd över alla misstankar. Hans kunskaper var en stor tillgång, hans personlighet oftast vinnande och sedan de där berömda festerna som ingen ville missa. Ragnar Engeström var helt enkelt en man som man ville hålla sig väl med. Men han stal som en korp.

Bland det förmodade bytet finns den ovärderliga Havorringen från 100-talet, som än i dag är försvunnen.

Efter debaclet med Newtons Principia börjar det gå utför. Samtidigt krackelerar Engeström mentalt. Han döms till ett antal månaders fängelse, och man börjar misstänka att också en rad tidigare stölder har Engeström som upphovsman.

Väl på fri fot blir han allt mer desperat. Han anmäler andra för stöld av det som han själv av allt att döma har stulit.

Han flyttar antikvariska möbler till diverse magasin runt om på Gotland och på fastlandet.

Han skriver brev till olika rättsinstanser, förtalar sin bror, som han menar ska ha tvingat honom att stjäla. Till slut knäcker den allt snabbare roterande virveln av stölder, lögner och anmälningar Ragnar Engeström. Han tar livet av sig 2008.

Gardell och Simander har skrivit en fängslande bok, mot slutet börjar man nästan tycka synd om tjuven. Uppenbarligen hade han flera diagnoser: kleptoman, mytoman och kanske ett drag av Asperger.

Tyvärr är det alldeles för många namn i boken som far förbi, och mycket av den bakgrundsinformation kring perifera personer som dyker upp gör inte framställningen klarare.

Dokumentation i all ära, men författarna borde ha sållat materialet. Historien i sig är dramatisk nog, så klichéer som ”Plötsligt ringde telefonen” blir efter ett tag en smula irriterande. Hur kan en telefon ringa annat än plötsligt?

Fallet Engeström lär förmodligen aldrig bli klarlagt i alla sina detaljer, varken hur omfattande stölder Engeström begick, eller varför han kunde hålla på så länge som han gjorde.

Boken har redan upprört. Författarna är polisanmälda för ”misstänkt spridande av missaktning av avliden”.

En runa över Engeström i Hela Gotland 2008 nämner inte ett ord om vad Engeström, som hade en ”blygsam och artig framtoning”, vid sidan av sitt yrke sysslade med.