En bladvändare om helt vanligt folk som vill väl
David Norlins ”Vikarien” är en i alla bemärkelser stor bok
Publicerad 2024-04-03
David Norlins ”Vikarien” är något så märkvärdigt. En skildring av några vanliga människors vardag. Det kan ju knappast kallas för ovanligt i litteraturen. Men det är personer som är uppriktiga, vänliga, lever efter bästa förmåga och vill sina medmänniskor väl. Som ser till att det blir rätt, när det blivit fel. Låter det enahanda tråkigt? Tvärtom, det märkvärdiga är att ”Vikarien” är en riktig bladvändare. Girigt läser jag och kan inte få nog av att följa huvudpersonen Anna i hennes vardag. När läsningen efter 928 sidor är slut är det med saknad jag skiljs från boken. Hur ska det gå för Anna, Edith, Max, Cecilia, Maria och Thomas är frågetecken som blir jobbigt hängande i tomheten.
David Norlin debuterade för åtta år sedan med ”Dagar utan ljus, nätter utan mörker”, en suggestiv berättelse om en ung man på en atomubåt som under pågående krig skriver till en kvinna han sammanlänkats med, men aldrig träffat. Norlin visade där sin förmåga att ur intet skapa något som kommer att betyda mer och mer. Nya ”Vikarien” börjar också i ett slags nolläge med trettioåriga Anna som inte har mått så bra. Hon är ensam och på väg tillbaka efter en period av utbrändhet medan hennes vänner har bildat familj och fått fast jobb.
Anna bor i en mindre stad, en vanlis bland andra vanlisar. Hon har lägenhet och får jobbet som vikarie på halvtid på högstadieskolan. Den hon vikarierar för kommer kanske inte tillbaka och har inte gjort någon planering, materialrummet är fullt av bråte och rektorn vill inte tillsätta tjänsten. Det är något fel på systemet, konstaterar en kollega uppgivet. Det hindrar dock inte Anna från att med omsorg och engagemang gripa sig an att vara bildlärare. Hon vill dela med sig av det hon kan och ta tillvara elevernas intresse, trots att oro och ångest ligger på lur. Som trådarna i ett spindelnät darrar vardagen av känslighet för allt och alla. Annas ensamhet bottnar i slukhålet efter den tidigt döda mamman, en saknad och sorg som aldrig viker.
Norlins realism är spännande eftersom han tränger in i vardagligheten, dröjer kvar, pejlar dess situationer
Norlin skildrar det vanliga livet med en särskild ömsinthet. Den grå vardagen, visst är den grå men också sammanvävd av många skilda trådar. Detaljer skimrar till i ett ljus, ett ord återkommer och får tyngd, beteenden väcker intresse istället för att avfärdas med en etikett, lusten och det sinnliga ändrar på allt. Norlins realism är spännande eftersom han tränger in i vardagligheten, dröjer kvar, pejlar dess situationer och fördjupar bilden av vad människors samspel kan handla om. Det händer också mycket under de två år som romanen utspelar sig och Norlin vet att bygga högspänning när ett barn är försvunnet i skogen.
Men det är ändå de litterärt vackra och smärtsamt precisa bilderna av känslorna som smittar läsarens medkänsla. Hur Anna förtärs av längtan efter att betyda mest för någon, känna samhörighet och få höra till och hur mycket hon bryr sig, om eleverna i skolan, om Thomas och hans barn, om sin pappa och andra som kommer i hennes väg. Barnens oro, att vara så små och samtidigt så helt utelämnade till tillvarons ovisshet.
Den så medryckande litterära känslomässigheten kan nästan skymma hur stadigt handlande och kapabel huvudpersonen samtidigt är. För Anna känner inte bara, hon följer sina känslor. Hur tunn tråden till Thomas inledningsvis än är, spinner hon den starkare. Och med de starka känslorna och sårbarheten som grund tvekar hon inte att agera. ”Vikarien” är en i alla bemärkelser stor bok 2024 - att både läsa och inspireras av!
