Smärtsam läsning om gängens brottslighet

Två reportageböcker – helt olika analysnivå

Publicerad 2020-11-02

Lasse Wierup utkommer med ”Gangsterparadiset” och Fredrik Kärrholm med ”Gangstervåld”.

I takt med att gängkriminaliteten brett ut sig och Sveriges statistik över skjutningar och sprängdåd placerat oss i Europas värstingliga har kriminaljournalistiken blomstrat. Varje år utkommer initierade, välresearchade böcker, bara denna höst flera stycken.

En som lite missvisande klumpas samman med gedigna reportageböcker är polisen Fredrik Kärrholms Gangstervåld.

Inte för att den saknar fakta – Kärrholm har studerat kriminologi och har en diger referenslista – utan för att den är en stockkonservativ pamflett präglad av glidande och suggestiv argumentation. (Den som tvivlar på författarens ideologiska hemvist ombeds notera att han ska tala på den SD-nära tankesmedjan Oikos konferens i november.)


Alltså blir 8 000 orosanmälningar gällande barn i Malmö belägg för att tusentals barn löper risk att bli gängkriminella. Alltså behöver Kärrholm inte skriva rakt ut att många brottsliga invandrarpojkar är oförbätterliga – det räcker ju att referera en beteendegenetikers påstående att dålig impulskontroll och kriminellt beteende är medfött.

När han föreslår att man burar in de här unga personerna så länge att ”den positiva effekten av åldrande” kickar in – folk brukar inte orka begå brott lika intensivt när de blir äldre – har han redan braskat på så hårt att detta framstår som närmast återhållsamt. Följer man hans argumentation inställer sig annars frågan om det inte är lika bra att köra Duterte-taktik mot dessa obotliga samhällsfiender, och uppmana polisen att gå fram med dödligt våld som på Filippinerna.


Nej, Kärrholm ska man inte läsa för att informera sig utan som ett politiskt inlägg från högerkanten.
Jag rekommenderar hellre journalisten Lasse Wierups nya lunta Gangsterparadiset. Titeln indikerar ett fokus på vad Sveriges – gangsterparadisets? – rättsväsende gjort fel. Det stämmer, men framför allt innehåller boken närstudier av fyra kriminella nätverk i Stockholm, Göteborg och Malmö/Skåne.

Exemplen representerar gängens olika konstitution. Det finns de där vuxna ledare använder en härva av unga hantlangare, de som utvecklas ur tonåriga kompisgäng knutna till sitt bostadsområde, och så de hierarkiska internationella mc-gängen med äldre medlemmar.

Straffen är för korta, utredningsverktygen för trubbiga, lokalpolisen underbemannad. För att få bukt med gängbildningen önskar Wierup bland annat en bättre bostadspolitik

Det gemensamma är brottsligheten. Knarkhandeln är helt central. Till den kommer främst utpressning och bedrägerier och runt allt detta briserar våldet, om och om igen. Våldskapital är den verkliga hårdvalutan som ger makt.


Boken dignar av hemska och hopplösa historier om tonåringar som säljer knark, misshandlar folk och till slut också skjuter människor. Inte minst varandra, men de blir allt mer hänsynslösa och oskyldiga kommer emellan. I Göteborg har till och med två små barn dödats. Och det är svårt att döma förövarna, för få vågar vittna.

Berättelserna är vindlande, med många personer att hålla reda på. Fördelen är att stora, retoriska kategorier löser upp sig i den rediga konkretionen.

I början av september introducerade till exempel dåvarande biträdande rikspolischefen Mats Löfving idén att Sverige skulle ha runt 40 kriminella klaner. Wierup hittar inga klankopplingar, däremot ett fall där ett försök till klanmedling ägt rum efter två mord, helt fruktlöst. ”De unga som är aktuella för oss struntar i klanerna och moskéerna”, konstaterar en polis.

Etniska nätverk då? Tja, det finns grupperingar där en stor andel har exempelvis kurdisk eller somalisk bakgrund, men det verkar inte vara betydelsebärande. Som en av Wierups källor säger: Syftet är att begå brott, inte att vara en etnisk grupp.


Wierup har följt gängbrottsligheten i många år – 2007 kom hans och Matti Larssons smärre portalverk Svensk maffia – och noterar frustrerat hur den har ökat och blivit mer brutal. Han kritiserar både moderata och socialdemokratiska regeringar, och även polisen som inte utreder och samarbetar.

Straffen är för korta, utredningsverktygen för trubbiga, lokalpolisen underbemannad. För att få bukt med gängbildningen önskar Wierup bland annat en bättre bostadspolitik, men också större befogenheter till data- och kameraövervakning, kronvittnen och möjlighet att vittna anonymt vid grova våldsbrott.

Han jämför med Tyskland som har en tiondel av Sveriges vapenvåld räknat per invånare, och avsevärt högre uppklarningsprocent. Vad han inte nämner är att Tyskland också har 50 procent fler poliser än Sverige räknat per invånare i hela landet. Berlin har dubbelt så många poliser per capita som Stockholm. Min inte alltför kvalificerade gissning är att det spelar in.

Att läsa om gängbrottsligheten är smärtsamt – den nedriga utpressningen, hur vissa siktat in sig på nyanlända flyktingar, automatvapeneld mot hyreshus – och det måste helt klart till åtgärder.


Samtidigt är det upprörande hur gängkriminaliteten legitimerar lagar som faktiskt inskränker friheten för oss alla. Wierup skriver ironiskt om motståndet mot övervakning och organisationsförbud att ”ibland verkar det som om vissa folkvalda befarar att det just inom den svenska statsförvaltningen skulle vila latenta, totalitära krafter …”.

Men när lagar och teknik finns på plats kommer de att användas. Hur beror på politiska konjunkturer och vem som sitter vid makten. Att inställningen till de kriminella gängens framväxt möjligen var naiv i början rättfärdigar inte en annan sorts naivitet nu.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.