En syster man älskar men alltid måste bära
Therése Granwald skriver om kärleken och skulden med ett hjärnskadat syskon
Publicerad 2023-11-11
Björn Ranelids romantitel ”Bär ditt barn som den sista droppen vatten” poppar ofta upp i mitt huvud. Jag gillar både den fina rytmen och den uppfordrande tonen – jag tolkar den som en gemensam skyldighet att ta hand om alla barn, skydda dem med allt vi har.
Det finns också människor som behöver bäras gemensamt av oss hela livet. Som Kate Granwald. Hon har en hjärnskada, en intellektuell funktionsnedsättning, som gör henne helt beroende av andra. Therése Granwald är Kates lillasyster, hela 17 år yngre men sedan länge förbi Kate i livet. Hon har skrivit en bok med en mer prosaisk titel, ”Syster”, som handlar om deras relation och familj, men också om hur samhället har förvaltat uppdraget att bära Kate.
Hon föddes 1962, en tid då läkare fortfarande kunde råda föräldrar att lämna barn som henne till institution. Men Kate växte upp hemma, och parallellt med hennes uppväxt löpte en utveckling av samhällets syn på, och stöd till, funktionsnedsatta. Kronan på verket var som sjösattes 1994, mitt i den djupaste 90-talskrisen; så viktig ansågs den.
Sen dess har vi som samhälle gjort andra prioriteringar, vilket har märkts i Kates liv. När även dagliga verksamheter för funktionsnedsatta får avkastningskrav får Kate inte längre plats. Den som bor på ett särskilt boende kan inte längre få personlig assistans för ett liv utanför gruppboendet – gå på stan, äta på McDonalds, besöka badhuset. Det var neddragningar som passiviserade Kate och hon blev sämre, tappade förmågor hon haft, tystnade och blev aggressiv, vilket möttes med tung medicinering. Hon måste ha mer tillsyn, för en promenad krävs sällskap av två vårdare.
Syskonskapet med Kate har klämt Therése hårt, mellan en enorm kärlek och en kvävande skuld
Det är lätt att bli upprörd över hur vi som samhälle har sänkt ambitionen för vilket liv vi vill erbjuda Kate – att vi har lättat samhällets börda och låter de anhöriga bära desto tyngre. Men att förlora sig i det är inte riktigt rättvist mot boken ”Syster”, eller mot Therése Granwald som verkligen har burit Kate genom hela sitt liv. Syskonskapet med Kate har klämt Therése hårt, mellan en enorm kärlek och en kvävande skuld – skulden för att hon är ”normal”, för att hon lever ett självständigt liv, för att hon lämnade Kate bakom sig i en evig barndom. Kärleken är enklare men där finns också en obesvarad längtan, det finns något outgrundligt oåtkomligt i Kate som Therése ibland skymtar. Ibland snuddar också hon vid saknaden av en syster att dela vuxenlivet med vilket gör skulden än tyngre – för utan hjärnskadan hade ju Kate inte varit den hon är och som Therése älskar. Man får inte önska en annan syster än den man fick. Eller?
Granwalds text saxar mellan en kronologisk berättelse från barndom till vuxenliv, ett nyss då pandemin omöjliggjorde all kontakt systrarna emellan – Kate hade då slutat tala i telefon – och boken började växa fram, och ett nu. Hon är skicklig på att att få läsaren att känna den skruvtving hon alltid har levt i. Det var så mycket hon skulle kompensera för, och i en hårt spänd familjedynamik var hennes utrymme minimalt, misslyckanden fanns det inte plats för. Kates lillasyster blev en prestationsprinsessa på speed, ingen möjlighet fick gå förlorad – och aldrig att hon tillät sig själv att känna hur tung skulden hon bar på faktiskt var. En krasch var oundviklig.
När hon nu nystar upp de känslohärvor hon varit snärjd i, fäster hon fint trådarna i sin barndoms miljöer på Gotland, som hon lämnat men där Kate bor kvar. Gotland blir en ö inte bara faktiskt utan också mentalt, att alltid vilja fly ifrån och samtidigt alltid längta till. Som det blir när skulden och kärleken bor på samma plats.
