Jag vill ge ut en folkupplaga med Johan Jönsons poesi
Hans dikter är bland det starkaste i svensk litteratur
Publicerad 2020-04-29
Det har i åratal retat mig att poeten Johan Jönson tillfångatagits av det litterära systemet. Via rätt så akademiska recensioner har han klassificerats som svår och esoterisk, för det är ju så systemet helst vill ha den radikala litteraturen: Utom räckhåll för vanligt folk.
Faktum är att jag några gånger föreslagit en leende Jönson att ur hans numera mäktiga produktion extrahera en regelrätt folkupplaga på låt oss säga 250 sidor: de raka, berättande dikterna, de förtvivlade politiska skärvorna och de plötsligt oerhört vackra småpoemen.
Jag anmäler mig till det jobbet. Jag tror att folkupplagan av Jönsons poesi skulle nå massor av läsare som nu bara skymtar den genom kultursidesvärldens galler.
Och då är det bara att börja på sidan 185 i den tjocka volymen I krigsmaskinen, som består av ett antal tidigare samlingar av Jönson som nu återges. Det långa kapitlet ”Minnen av kroppar i rörelse och vila” är en självbiografisk svit som knockar mig – den börjar på BB i Borås 1966 och sträcker sig till nuet och passerar längs vägen torp och villaområden där poeten växt upp.
Här är det som att läsa en grymmare Édouard Louis, om en pappa som är lastbilschaufför och en mamma som först är hemmafru och sedan börjar jobba som telefonist på ett stort företag. Såriga tonår, arbetarklass klämd av systemen, den första färg-tv:n.
Men alla minnen också upplösta i det märkliga jönsonska syrabadet av drömd sadism och ibland verkligt våld som saboterar varje idé om en klassisk självbiografi: ”Jag tänker att det var någon dag senare som jag misshandlade min lillasyster. Jag höll fast hennes huvud och dunkade det mot dörrkarmen i hallen. Min mor åkte in med henne till akuten, där bakhuvudet syddes igen. Vi tre var överens om att inte säga något till honom, min far. Jag minns fortfarande att jag inte kände någon ånger.”
I botten på Jönsons poesi finns en nästan arkaiskt enkel realism. Det går att plocka ut många enskilda poem, inte minst de som handlar om arbetsliv eller snarare arbetsdöd, ty det fettiga och ofta självföraktande jaget i dessa texter tillhör en till synes evigt förlorande arbetarklass:
”Under nattskiften / dånar ventilationssystemet. / Jag försöker läsa. Jag väntar / på krampanfallen, / blöta sängkläder, / svårförståeliga skrik / och manier. / Jag har fortfarande svårt att vänja mig / vid slag och bitattacker.”
Då och då kommer korta koncentrerade berättelser, de liknar kortnoveller, som dikten om en sliten starkströmselektriker på pappersmassefabriken som till slut går i pension:
”Jag kommer aldrig mer att prata om jobbet/ eller det där stället, sa han. Jag är färdig nu./ Han tittade ut över sjön/ när han berättade.”
Eller denna korta pigdikt, som skrämmer mig med sin koncentration: ”pigkista/min svärmor/började som piga/när hon var fjorton/femtiotvå år senare/ är pigan i henne/ än starkare.”
I Jönsons poesi finns också ett överteoretiserande drag, som ibland bråddjupt glimmar till, men som ofta bara blir till hopplösa ordramsor som leder tanken till någon sorts akademisk demens:
”imaginationsmaskinens / orbitala och omnivoyanta / övervakning” eller ”kodattackerna i absolut hastighet”. Tröttsam, tröttsamt för det mesta, men verkligen inte alltid. Ibland skimrar de av insikt: ”Vid liberalismens slut / är överbyggnaden också bas.” Sant, säger jag.
Som få andra vågar Jönson vara oerhört politiskt rak och skriva rätt upp och ner utifrån sitt ”djuriska klasshat”. I en dröm kidnappar han Peter Wallenberg och, ja, torterar honom. Här är rader som jag inte ens vill citera.
Jönson är dessutom en läsmaskin. Han verkar äta böcker men han gör det som en dokumentstrimlare som producerar hisnande collage och ekorum där Harry Martinson, Göran Sonnevi, Pier Paolo Pasolini ljuder genom en likstel senkapitalism. Plötsligt ser jag en av mina egna dikter från en gammal samling dyka upp på en boksida. Han åt en bit av mig och kräktes ut det.
Den folkupplaga jag fantiserar om degraderar naturligtvis inte på något sätt helheten i Jönsons skrivande: Den består, den är totalmärklig, den är bland det starkaste jag upplevt i svensk litteratur överhuvudtaget. Inte sällan handlar den om skrivandet i sig: ”Detta är mitt skyddsrum. Utan fönster. Världen bestrålar mig. Jag gör litteratur. Jag förbereder mig för döden. Jag lever så. Under jord. Levande begravd.”
På baksidan av min drömda folkupplaga vill jag att det inom citattecken bara ska stå: ”Wow! Vilka dikter!”
