En tindermatchning av rent himmelskt märke
Isabella Nilssons översättning av Dorothy Parkers poesi är en fröjd att läsa
Publicerad 2022-11-03
”Dorothy Parkers poesi är som att bli serverad alltings ljuvliga djävlighet på en silverbricka ihop med ett glas bubbel och en skål geléhjärtan.”
Redan förordet gör det värt att ränna till biblioteket eller bokhandeln efter Jag älskar dig till döds ändå, Isabella Nilssons översättning av Parkers dikter, från debuten Enough rope (1926).
Som så ofta är Nilsson en fröjd att läsa, och när hon nu utsätter den sylvassa och roliga amerikanskan (1893–1967) för sin tolkningskonst framstår det närmast som en tindermatchning av himmelskt märke.
Ta bara den lilla dikten Kommentar, som i Parkers original lyder:
”Oh, life is a gloriuos cycle of song, / A medley of extemporanea; / And love is a thing that can never go wrong; / And I am Marie of Roumania.”
Och i Nilssons version:
”Livet har början och mitten och slut, / en okomplicerad historia. / Kärleken kantas av kloka beslut / och jag är prinsessan Viktoria.”
Vän av ordning i sakled och bildled kan säkert störa sig på Nilssons fria och vilt anakronistiska uppdatering av Parker, men bör då betänka att originaldikterna är avhängiga en samtidspuls så daterad att den skulle få farmors mamma att knäppa käckt med fingrarna.
Bobbat hår, knäkorta kjolar och dry martinis sitter förstås som en smäck i vilken dikt eller epok som helst, men inte skadar det att som Nilsson kongenialt köra alltsammans ett varv eller två genom My little pony eller TV4.
Som i dikten Dagdrömmar, där Parker blå till sinnes fantiserar om att bygga ett litet hus tillsammans med en imaginär älskling:
”Precis som paret Mandelmanns, / fast färre höns och får, / ett enkelt liv, en andra chans, / och kringelflätat hår.”
Missmod, hjärtekross och briljanta slutknorrar lär heller aldrig falla ur modet, och för den som vill bilda sig en egen uppfattning om Parkers poesi är utgåvan fint nog tvåspråkig.
Nilsson noterar i förordet att hon nu är lika gammal som Dorothy Parker var vid debuten, 33, och påpekar att boken mycket väl kan ses som ett samtal mellan två jämngamla kollegor på after work:
”Poeten Parker på en vinglig barstol till vänster om mittmarginalen, översättaren Nilsson på en dito till höger.”
