Borde öppna för det samtal Norge behöver

Notaker aktualiserar frågan om kollektiv skuld

Uppdaterad 2021-07-23 | Publicerad 2021-07-22

För tio år sedan iscensatte Anders Behring Breivik två attentat: först ett mot en regeringsbyggnad i Oslo och därefter ett på Utøya, där Socialdemokraternas ungdomsförbund AUF hade sitt årliga sommarläger. 77 människor miste livet.

Terroristens ärende var tydligt: de som bär det största ansvaret för invandringen, smygislamiseringen, kulturmarxismen och feminismen ska straffas.

Hur hanterade Socialdemokraterna, som dessutom innehade regeringsmakten, en sådan massaker praktiskt, politiskt och partistrategiskt? Arbeiderpartiet gav historikern Hallvard Notaker helt fria händer att undersöka saken. Resultatet blev vad jag skulle vilja kalla en lågmält formulerad thriller, betitlad Arbeiderpartiet og 22. juli.

Redan i sitt första uttalande sa statsministern och partiordförande Jens Stoltenberg att Breivik hade riktat sitt vapen mot Norge, statsmakten, demokratin, ”oss allihop”. Den tolkningen, som även kungahuset, medierna och kyrkan bestämde sig för, möjliggjorde en nationell sorgebearbetning och sammanhållning. Men den gjorde också att Socialdemokraterna nästan utplånade sig själv som offer.

Intrikat nog skulle Norge gå till val en månad efter attentatet. Stoltenberg var ytterst mån om att partiet inte skulle kapitalisera på tragedin genom att ge sig själv en martyrroll. Man var till och med rädd för att använda sin röda ros, då den hastigt blivit en symbol bortom partiet, för budskapet att ”ondskan” ska bemötas med ”kärlek”.

Berättelsen om ett 22 juli där socialdemokratin underordnades, gjorde dessutom Breivik till en ensam man mot resten, trots att hans världsbild och människosyn långt ifrån var lika aparta som hans våldsmetoder. Breiviks störda person och handlingar väcker avsky hos alla, men hans aversioner mot det mångkulturella samhället och socialdemokratins ansvar för det delas ändå av rätt många. När Stoltenberg deklamerade ”trygghet, gemenskap, tolerans och demokrati” som ett svar på massmordet, kamouflerade partiet de politiska motsättningar som fanns och ännu finns.

Hallvard Notaker

Om man inte får prata om Breiviks syn på invandring, mångkultur, feminism, marxism och så vidare kan man heller inte ha någon uppgörelse i sakfrågorna. Både högern och vänstern, rasister och antirasister vingklipptes.

I stället aktualiserades frågan om yttrandefrihetens gränser och vilket ”ansvar” man har för sina uttalanden. Det medförde paradoxalt nog att Fremskrittspartiet, Frp, och allsköns högerpopulister gjorde sig till terroristens byte, när de kunde hävda att attentatet utnyttjades av dem som ville strypa ordet kring sådant som vi måste prata om.

Det är på den punkten som den största debatten bröt ut: Breivik är ensam ansvarig för 22 juli, det är alla överens om. Men finns det ändå inte en skuld som måste finfördelas? Exempel: Några månader innan Breivik tog till vapen hade två högt uppsatta företrädare för Frp skrivit en debattartikel i Aftenposten där de bland annat beskrev Socialdemokraterna som ”landsförrädare”.

Även en ensam, sjuk varg som Breivik kommer från en flock. Kan man prata om det utan att anklaga alla i flocken – spretig, vid och växande – för det mest förfärliga? Den balansakten är hart när omöjlig.

Inom Socialdemokraterna kokade det. Stoltenberg ville för allt i världen hålla god ton och aldrig nämna Utøya och Frp i samma andetag. Andra, däribland partisekreteraren och ungdomsförbundet, hade behov av konfrontation. De ville diskutera den glidande skalan mellan högerpopulism, högerextremism och nyfascism, och det faktum att Breivik hatade alla, ”men inte alla lika starkt”. Det var ju ett socialdemokratiskt ungdomsförbund som han försökt utplåna.

Det är fortfarande svårt att prata om 22 juli i Norge, det vet alla som försökt. Jag hoppas att Hallvar Notakers bok, så saklig och avskalad, öppnar för de samtal som inte kan vänta mycket längre.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.