700 sidor av litterär lyskraft

Med Lydia Sandgrens ”Samlade verk” föds ett unikt författarskap

Av: Carl-Michael Edenborg

Publicerad:
Uppdaterad:
Lydia Sandgren (f. −87) debuterar med ”Samlade verk” som hyllas av Carl-Michael Edenborg.
Foto: Emelie Asplund
Lydia Sandgren (f. −87) debuterar med ”Samlade verk” som hyllas av Carl-Michael Edenborg.

Under mina tjugofem år som litteraturkritiker på Aftonbladet har det inte hänt många gånger att jag fått äran att recensera en sensationell debut. Men Lydia Sandgrens roman Samlade verk lever upp till den beskrivningen. De nästan 700 sidornas lyskraft lägger det mesta av den svenska samtidslitteraturen i skugga.

Framsidans En debutroman är kanske inte tänkt som undertitel. Men jag gillar Samlade verk: en debutroman. Det är motsägelsefullt och kittlande, med självdistans. Och det är lekfullheten och paradoxerna som gör texten sprittande av liv, medan dess tyngd kommer av skickligt litterärt hantverk, djup humanistisk bildning och människokännedom.

Samlade verk är varken ”mustig släktkrönika”, ”utlämnande autofiktion” eller ”spännande bladvändare” som så många svenska böcker lanseras som. Den är en lysande roman. Den vittnar om litteraturens rikedom och kraft.

Mycket av handlingen utspelas i Göteborg från 1980-talet och framåt. I centrum en 60-talisttrojka: den 50-års­krisande småförläggaren Martin Berg med förfallna författardrömmar; hans intellektuella hustru Cecilia som övergivit honom och deras två barn femton år tidigare; den framgångsrika målaren Gustav Becker, vars bästa verk har tillkommit under trions tid tillsammans, ofta med Cecilia som modell och musa.

Triangeln vibrerar av kreativa spänningar: mellan valet att offra sin egen och sina närmastes lycka för konsten, att vara en intellektuell slarver – och valet att inordna sig, försörja sin familj, vara vuxen. Fler gnistor slår ut ur ordlös, omöjlig manlig kärlek och omöjlig kvinnlig frihetslängtan, ur otrohetens smärta, ur missbrukarskam, psykisk sjukdom och mer.

Djupast ned växer texten ur frågor om litteratur och tänkande; om frihet och kärlek; om hur vi ska leva.

Martin Berg tar mest plats. Han tar inte av sig vigselringen trots att det gått femton år sedan hans fru övergav honom. Han börjar bli sliten av ålder och stress. Han har ”empty nest syndrome”: förälderns sorg när barnen blir vuxna och överger en. Han lever i ruinerna av egna litterära projekt, alla oavslutade.

Efter bara några sidor förstod jag att en tokhyllning skulle födas. Det gav mig en ond aning: Är jag jävig? Minnet är opålitligt, men telefonboken och kontakterna på sociala medier svarade nej.

Misstanken berodde inte på att jag skulle känna författaren utan på romanens Martin Berg, så övertygande gestaltad att jag blev träffad. Trots att författaren är tjugofem år yngre än sin romankaraktär och med andra livserfarenheter, gör hon honom levande, i allt från musik- och klädsmak och klassresor till tankar och känslor.

Detta är litteraturens fantastiska förmåga att skapa identifiering med främlingar. Det är en kraft som ökar tolerans och förståelse, som faktiskt är politisk och viktig i vår rädda, nybrutala tid.

Här läser jag Sandgren som en arvtagare till Émile Zola. Skillnaden mot den franska naturalisten är att hon inte tycks vilja förändra världen och inte fokuserar på misär: exempelvis frilansande, åldrande kulturarbetares nyfattigdom. Hennes karaktärer oroar sig inte för att kunna betala räkningarna.

Samlade verk är livfull och rolig. Men dess grundmodus är vemod. Den föds ur trauman som dödsfall, försvinnanden, svek, förluster. Ändå grät jag inte under läsningen. Förtvivlans skruv trängde tydligen inte tillräckligt djupt i mitt hjärta. Bit för bit rullas orsakskedjorna upp som lett fram till romanens nu. Men ju mer läsaren genom tillbakablickar och citat ur påhittade intervjuer lär känna karaktärerna ökar den sugande känslan av att bara se isbergets spets: känslan av en oändlighet av betydelser och samband är sublim.

Ett fint grepp är att låta den fiktiva romanen Ett år av kärlek av den fiktiva tyska författaren Philip Franke under historien gå från förbiskymtande detalj, växa sig viktigare och till slut spela en avgörande roll, både som mikrokosmos och nyckel.

Detta stärker intrycket att Lydia Sandgrens Samlade verk är premiären för ett unikt författarskap

Utmärkande är också alla referenser, ibland bara antydda: förnöjt antecknar jag ”Paul Auster” i marginalen vid en scen från slutet av 80-talet där hans New York-trilogi tycks omnämnas. Greppet kanske låter tillgjort, som ett litterärt quiz. Men all ära åt skönlitteratur som får läsaren att känna sig smart, så länge texten inte blir sämre eller läsaren som missar referensen känner sig dum.

Förutom till Zola väcks associationer till Söderberg, Borges, Hustvedt: radikalt olikartade författarskap. Detta stärker intrycket att Lydia Sandgrens Samlade verk är premiären för ett unikt författarskap och en självklar kandidat för årets alla litterära priser och tävlingar.

Lydia Sandgren är psykolog. Kanske är hennes alter ego i romanen Martins och Cecilias traumatiserade dotter Rakel, som pluggar just psykologi och jagar sanningen om sina föräldrar. Vissa scener kunde vara grundkursexempel på bipolaritet eller panikångest. Freuds och Lacans tänkande arbetar kraftfullt såväl i som bortom texten. En möjlig etikett på den är: ”psykoanalytisk roman”.

Jag slukade romanen under en helg, som om jag var tolv igen. Sent på söndagskvällen läste jag motvilligt och andlöst det litterärt fulländade slutet. Den natten utspelades alla mina drömmar inne i berättelsens parallella universum.

Om romanen iscensätter en boxningsmatch mellan livet och litteraturen, blev det uppenbart vem som vann på knockout. Lydia Sandgrens Samlade verk är helt enkelt den högsta formen av verklighetsflykt: den som gör verkligheten rikare, som skänker liv.

LÄS OCKSÅ

Karantändagboken: Långfredag hela veckan

Laddar ...
Publicerad:

LÄS VIDARE

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

ÄMNEN I ARTIKELN