En klart lysande stjärna på poesins himmel
Axel Winqvist följer upp debuten med ”Den sista människans leende”
Uppdaterad 2022-12-12 | Publicerad 2022-12-11
Det är inte ofta en författare bara något år efter en hyllad debut kommer med en bländande uppföljare. Axel Winqvist lyckas och bekräftar att en ny röst har slagit ut i svensk poesi.
Våren 2021 kom Det vackra och det fula, som togs emot vällustigt av landets litteraturkritiker: de förfördes av de intensiva bilderna och allitterationerna, målandet av en plats där organiskt och mekaniskt, levande och dött, inte går att urskilja, de flytande subjekten och begären.
Medan det fortfarande fanns igenkänning i debuten, kommer talet i Den sista människans leende ur en postapokalyptisk bubbla bortom det triviala och allt för mänskliga.
”jag är nog ett flickrum, låst för sin omvärld –
en fågelformation utsuddad mot molnen”
Men vad är det för katastrofer som drabbat? Klimatets? Krigets? Fascismens?
Jag tror det är betydligt fler än så. Kollapsen som föregått dikterna ekar av en mängd förluster. En av dem tycks fundamental: någon form av skilsmässa. Mot mig ler den sista människan ur ruinerna efter en sönderslagen kärleksrelation. Men jag vet inte om hon är överlevare eller övergiven.
Och på samma sätt som förälskelsen kan göra, driver sorgen och förlusten den ensamma till att bli siare, med visioner som spränger varseblivningen och blottar oändliga sammanhang.
Den ödsliga känslan av att allt är för sent gör att det enda mänskliga är minnen: den sista människan vrids mellan att försvinna in i det omänskliga universum och att frammana förflutna ting, varelser, upplevelser.
Winqvists berättare är instängd i en underjordisk ark som samtidigt är ett öppet, oändligt kosmos. Det stora är litet, det levande dött, det platta är virvlande. Dikterna har en egen mystik som tar formen av paradoxer och dissociativa fugor. De logiska omöjligheterna liknar ibland zenbuddistiska formler av typen att klappa händerna med bara en hand.
”jag är förtvivlat utslagen
i mitt huvud har jag flätat mina händer i ditt hår”
Vissa fraser som ”jag minns” eller ”det finns” upprepas, det påminner om ett råd som surrealisternas André Breton gav: om fantasin går trögt kan det hjälpa att inleda varje diktrad med just "det finns".
Genom de storslagna paradoxerna, synestesierna, sammanslagningen av mekaniskt och organiskt, skapar Winqvist en världsupplevelse som jag inte tror att någon annan konstform än litteraturen skulle klara: en maxad nollpunkt eller en förkrossande osäkerhetsrelation som föder kvantpoesi.
Den sortens visionära surrealism har varit stark i svensk poesi. Winqvists lyrik får mig att tänka på Tranströmers och Öijers svävande ordlandskap, Jäderlunds mässande naturmystik, Aase Bergs ickeeuklidiska kosmologi.
Paradoxerna föds redan i bokens titel: varför har den sista människan detta leende som ingen kan se? För vem ler hon?
Jag tror till slut att hon ler för mig, för läsaren.
