Galenskaparna

Barbro Westling

Barbro Westling läser om tre kvinnliga konstnärer och deras maktspel på mentalsjukhuset

Vilka uttryck och vilket beteende gör att någon uppfattas som galen? Vad och vem definierar vad galenskap är? Anna Odell blev 2009 omhändertagen av polis och förd till psykakuten för att hon uppträdde sinnesförvirrat på Liljeholmsbron i Stockholm. Odell spelade upp en händelse som inträffat tio år tidigare.

Den gången var psykosen ”äkta” och hon diagnostiserades med schizofreni. 2009 agerade Odell i ett undersökande konstprojekt, och var själv frisk. Utan att det var syftet kom Okänd, kvinna 2009-349701 dock att visa på något upprörande; att det gick att övertygande spela ­galen.

Idéhistorikern Karin Johannisson närmar sig diagnoserna hysteri, schizofreni och paranoia med provocerande öppet sinne. Hon tar avstamp i tvetydigheten i Charcots berömda aktiviteter på sjukhuset La Salpêtrière i Paris där kvinnliga patienter stod i fokus då de uppträdde för att demonstrera hysteri.

I hennes fallberättelser är Agnes von Krusenstjerna, Sigrid Hjertén och Nelly Sachs inte bara hjälplösa offer. I Johannissons ögon är de, liksom ­kvinnorna på La Salpêtrière, självmedvetet agerande individer, konstnärer som själva väljer olika sätt att förhålla sig till och utforma sin diagnos.

Längst i sitt utnyttjande av galenskap och psykiatri går den spektakulära Agnes von K. Barn av överklass finner hon tidigt en sprängning ut ur det begränsande kvinnofostringsrummet genom skrik­attacker. När hon skriker får hon som hon vill och hon kommer i hög grad att använda mallen för ­sina egna syften.

Johannisson skriver om ”mentalsjukhusets karnevaliska tillåtelse” och för Agnes von K var anstalten en frizon för icke-kvinnligt beteende, för att ”rasa ut”, krossa, skära och klösa. Och för att skriva. Hon skrev en rad av sina mest uppskattade böcker på sjukhuset. Hon fick som hon ville, till exempel att som iakttagare gå ronden tillsammans med läkarna, och hon bestämde själv över sina in- och utskrivningar och medicineringar.

Agnes von K var överklass, drogberoende, självskadande och sexuellt experimenterande. Hon och David Sprengel bildade ett skandalomsusat par i Stockholms klubb- och innekretsar och kapitlet om henne är bokens längsta och mest fascinerande. Kanske för att det på samma gång visar ”sjukdomens” hårda kärna och gränslösa tänjbarhet.

Också Sigrid Hjertén och Nelly Sachs finner sätt att utöva makt inom anstaltens låsta dörrar och hierarkier. Hjertén krigar och ställer till det genom att vara välberäknat motsträvig och stökig. Sachs går fredligare tillväga då hon artigt låter sina läkare läsa hennes nyskrivna dikter.

Mest tragisk framstår Sigrid Hjertén, skild från sin make, konstnären och professorn Isaac Grünewald, likväl behandlad och begravd med hans efternamn. Hon förmådde aldrig ­arbeta som konstnär i sjukhusmiljön och hon lobotomerades utan tanke på hur ­ingreppet skulle komma att påverka hennes skapande. Det krävdes ett Nobelpris som Nelly Sachs, för att frågan överhuvudtaget skulle väckas när det gällde en kvinna.

Johannisson citerar ur sjukjournaler och underbygger med biografiska uppgifter. Det uppseendeväckande med ­ hennes bok är att den så svindlande ­eftertryckligt visar på galenskap som en pågående förhandling om makt, mellan patient och läkare, mellan uppträdande och tolkning, mellan självbild och andras bilder.

Fängslande forskning och berättande i ett, Den ­sårade divan förtjänar många läsare!