Safran Foer skriver männens berättelse
Om patriarker såväl i bibeln som på jorden
Uppdaterad 2017-04-27 | Publicerad 2017-04-26
Det är dags för äldste sonens bar mitsva, vilket visar sig bli en historia med många förhinder. Samtidigt knakar äktenskapet mellan föräldrarna, Julia och Jacob Bloch, medan förintelseöverlevaren farfar Isaac närmar sig sitt livs slut och en fatal jordbävning drabbar Israel.
Jonathan Safran Foer slänger en hel del bakpulver i sin romandeg, och jag är inte säker på att det alltid är så lyckat. Här är jag är en 600-sidors tegelsten, en amerikansk roman av bästa sort – driven och intellektuell, med sinne för både ironier och samtid. Safran Foers vid det här laget kända avoghet mot den digitala tillvaron är tydlig här med – vemodiga betraktelser över tiden som går till spillo, uppmärksamheten som förfulas av telefoners och skärmars lockelser.
I centrum i denna virvlande centrifug till roman står patriarkerna, de bibliska såväl som de på jorden.
Titelns ”Här är jag” syftar inte bara på individualism och närhet, och ska vi säga en sorts beredskap, utan också till den gammaltestamentliga historien om när Abraham är beredd att offra sin förstfödde son Isak. Hans svar när Gud kallar är ”här är jag”, hineni. Detta ”här är jag” binder samman romanens skilsmässodrama med en judisk tradition – grubblandet över närvaron i världen, med eller utan Gud, med eller utan fru.
Det här är männens berättelse, både de åldrade och de som är på väg att bli vuxna. Mammorna, även den älskade hustrun Julia, förblir mest trygghetsskapande supermänniskor, som håller aktiviteter, kalas, och tackkort i huvudet utan hjälp av kalender. De riktigt flödande samtalen, de livsnära händelserna, sker mellan pojkar och mellan män.
Det är inte konstigt då att Här är jag flödar av vemod, sorg och längtan. Jacob kan aldrig komma ur sin bubbla av smarthet. Livet är någonstans men utom räckhåll. Men romanen innehåller också så vackra bilder, snåriga ordlekar, humoristiska passager och samtal att alltings meningslöshet kan kvitta.
Judisk identitet, särskilt hur den amerikanska skiljer sig från den israeliska, är ett tema som också utvecklas i det lite underliga politiska sidospåret som handlar om den stora jordbävningskatastrofen och följande krig. Men det förblir en abstrakt storhet, en inkastad kloss som vittrar sönder.
Det finns många nivåer i detta existentiella drama.
Kanske för många.
Ett av de finare motiven är hur familjen Bloch har haft som tradition att sluta ögonen och tillsammans röra sig i blindo i sitt hem. För att se på nya sätt. Samtidigt döper man sin spontant inskaffade hund till Argus, jätten med de 100 ögonen i den grekiska sagan. Hunden blir med åren en inkontinent belastning – hur länge ska han få leva? Vem ska bestämma det?
Safran Foer skyr inga stora teman, och döden är bara ett av dem. Här är jag är ett lika fascinerande som irriterande romanbygge.
Den är som en rolig gäst som vägrar gå hem. Någon som aldrig slutar prata. Svår att skaka av sig men sätter ändå spår, oklart vilka, i ens själ.
