En hjälte – men glorian bländar allt för mycket
Margit Silberstein skriver vackert om läkaren som dog med barnen i Treblinka
Publicerad 2024-02-02
Det går knappast att börja med ett starkare slut.
Den åldrade läkaren, med ett barn i vardera hand och tvåhundra andra bakom sig. Barnen som han offrat allt för att förbereda för livet, de som ingen annan brytt sig om, leder han till sist mot sin död.
Hand i hand genom det judiska gettot i Warszawa mot slutdestination: Utrotningslägret Treblinka.
Efter den öppningsscenen spolar Margit Silberstein i sin nya bok bandet tillbaka till början, och följer Janusz Korczaks liv fram till den punkt där det slutar.
Korczak föddes 1878 eller 1879 som Henryk Goldszmit i en polsk-judisk familj. Som namnbytet antyder kämpade han livet igenom med sin identitet och roll i världen. Korczak var onekligen en säregen man. En författare, läkare och radiopratare, som avstår både eget familjeliv och mer lukrativa karriärer för att lägga det mesta av sin tid på ett barnhem för judiska föräldralösa barn i Warszawa.
Hans idéer om barnuppfostran är progressiva. Barnen betraktar han inte som ofullständiga vuxna, utan som individer med egna rättigheter. Han vill göra dem till bättre människor, som kan befolka en bättre värld.
Han följer dem in i döden.
Silberstein gör helt enkelt Korzcak till den han måste vara
Det är en stundtals vacker och inspirerande bok som Silberstein skrivit. Men det senare är en del av problemet.
Korczaks liv är välkänt och dokumenterat. Det framkommer, såvitt jag kan bedöma, inte några nya uppgifter i boken.
Silberstein skriver för att hon vill använda Korzcak till något. Det är en berättelse om ”de som var ljus i mörkret”, som ska ge oss ”kraft och förmåga”.
Ofta tycks boken lätta från den historiska verkligheten. Närmast invändningslöst bygger Silberstein upp Korzcak till en helgonlik gestalt, ett föredöme och en person att efterlikna.
Silberstein gör helt enkelt Korzcak till den han måste vara.
Ett exempel som måste lysa, för att historiens mörker annars blir för kompakt.
En man som måste inspirera, för att allt inte bara ska upprepa sig nu när svärtan åter griper omkring sig i världen.
”Vi behöver Janusz Korczak. Jag behöver honom,” skriver Silberstein redan i förordet.
Det märks.
”Nu vet jag mycket om dig – och tack och lov – du var ingen ängel på jorden”, skriver hon mot slutet.
Det märks inte.
Det är för att det inte är den klarögda journalisten som skriver. Utan det är det lilla barnet hon minns sig själv som, hon som drömde om att förändra världen och göra den rättvis. Som nu famlar genom tid och rum efter en hand, för att hon behöver någon som griper hennes egen. Någon som säger att allt blir bra.
Passagerna där hon vänder sig direkt till Korczak är de tydligaste.
”Du påminner mig om min pappa.”
Därför förpassas allt som inte stämmer in på bilden till marginalen.
Silberstein måste i en kort avstickare tillstå att Korczak uttrycker sig ”nedsättande om kvinnor”: ”Jag vågar säga att det inte är likt dig, jag vill inte att det ska vara det,” skriver hon och hastar vidare.
I den stunden är Korczak transcendent, ett fantasifoster.
Dold för oss, i skuggan av sin lysande avbild.
